När jag var runt 5-6 år var familjen hos en fotograf och tog porträtt – 5 generationer. Det är ganska ovanligt att ha fem generationer vid livet men inte unikt.
Det gäller att skaffa barn tidigt i livet och hålla sig frisk och kry till ålderdomens dagar. Jag vet inte vilket år min gammelgammelfarmor var född, men med tanke på att hennes son var född 1913-1915 (tre i släkten är född dessa årtal men jag vet inte vem som är född vilket år) så var hon nog född i slutet på 1800 talet. Min morfar, hennes barnbarn, föddes 1935 och min mamma 1959. Och jag, jag föddes 1977. Så alla har ju skaffat barn i ung ålder.
Men där tog den trenden slut.
När jag var i tonåren, då när man inser att man en dag själv kommer att bli mamma, då ville jag alltid bli en ung mamma. Jo, för det är ju så det är… Det förväntas att alla ska, och vill, ha barn. Det är väl kanske lite som att jämföra päron med äpplen, men det är ju lite samma det där med sexualiteten… Man förväntas att trycka om personer av det motsatta könet. Idag är det väl lite mer öppenhet om att vara homosexuell, men ändå. Samhället ”uppfostrar” barnen till att en familj består av en mamma och en pappa. Hur många barn har egentligen inte fått frågan ”har du någon flickvän/pojkvän?”, då av det motsats könet. Men barnet kanske inte alls är intresserad av det med resultatet att barnet känner sig ”felande” och mår psykiskt dåligt.
Nu har ju jag aldrig känt mig felande eller mått dåligt över just barnafrågan, det var nånting som växte fram med åren.
När jag var runt 18-20 levde jag loppan och barn kändes väldigt avlägset. Det var knappt nåt jag ens tänkte på. För varje år som gick blev barn mer och mer ointressant och när jag var runt 25 var jag helt nöjd med tanken på att inte skaffa några egna barn. Och när jag närmade mig 30 hade det övergått till ett aktivt beslut. Inga egna barn för min del!
Jag hade det ju så bra som jag hade det. Jag kunde ju göra vad jag ville, när jag ville. Och mina pengar kunde jag spendera precis som jag själv valde. Barn krävde tid och pengar. Något jag inte var villig att offra.
Du kan ju då förstå min ångest när jag, vid 35, fick veta att jag var gravid. Alla mina tankar och planer om framtiden stred mot, vad jag kan tänka mig var, hormoner och den kvinnliga instinkten. Som tur var så vann känslorna över förnuftet.
Nu sitter jag då här och är inte alls den unga mamma jag, i tonåren, planerat att bli. När mina barn går ut gymnasiet kommer jag att vara 53. Följer dom mina fotspår och skaffar barn sent i livet kommer jag att vara i pensionsåldern innan jag blir farmor. Och så finns det andra som blivit farmor eller mormor i den ålder jag är i nu!
Det är lustigt att ens tänka tanken på att någon skulle kalla mig farmor nu. Även om jag känner mig sliten så är jag i huvudet fortfarande ung. Jag kan väl omöjligt ha barnbarn!?
Men verkligheten är sådan att det inte är helt omöjligt att ha barnbarn vid 37.