35 år senare

’Ett å åtta…’. Så gammal var jag när någon frågade mig. Att jag fyllt två spelade ingen roll för jag hade minsann blivit lärd att jag var 1 år och 8 månader. En äldre man i en liten by i Gävleborg kommer så väl ihåg den lilla blonda tösabiten som kavat och rakryggad berättade att hon var ’ett å åtta’ och i helgen som var så besökte den lilla blonda flickan byn igen, 35 år senare.

Jag minns inte alls det hus jag en gång bott i. Det fanns inte ett uns minne av det minsta med varken hus, gård eller byn. Däremot kände jag igen stentrappan till det torpliknande huset, men det beror på att jag har ett foto på mig sittandes på den trappan i gulorange tröja och bruna manchester hängselbyxor.

Jag hade såklart med mig mina små troll som nu är i samma ålder som jag själv var när jag bodde där. Dom sprang omkring på gården, hälsade på hästar, tittade på myror, lekte i vatten och klättrade på traktorer. Så härligt att kunna bo så här som barn. Personligen skulle jag inte vilja bo mitt ute i ingenstans en timme från civilisationen, men vilken glädje för små barn att få springa omkring så fritt bland grönska och hagar.

Förutom att besöka mitt barndomshem så hälsade vi även på min gammelfarbror en bit därifrån. Jag tror det är, eller var en gång i tiden i alla fall, hans hus som jag bodde i som liten. Jag vet inte hur gammal han är, men jag tippar på runt 80, och pigg som en mört. Han följde till och med oss ut i lekparken och såg på när barnen gungade och lekte.

Även om jag inte minns varken farbror Ingvar eller huset så var det en rolig dag både för mig och barnen. Man tar sig liksom sällan tiden att besöka avlägsen släkt och gamla vänner så jag är glad att min pappa bjöd in oss till att följa med på denna tripp.

Sedan jag blev mamma så känner jag ett starkare behov av att knyta ihop alla trådar och familjeband. Jag växte själv upp med en stor släkt och även om många inte finns i livet idag och även om jag inte träffat de flesta sedan jag var en liten knodd så känns det ändå viktigt för mig att på något sätt att hålla släktbanden intakta. Jag vill ju att mina barn ska veta att det finns farbröder och kusiner, tremänningar, bryllingar och gammelfastrar – även om man inte kommer ihåg dom eller har träffat dom sedan man själv var Ett å åtta…

dejavu

Lämna ett svar