96 dagar kvar…

Min BM frågade om jag funderat något på förlossningen. Faktum är att jag har alltid varit livrädd över det, och det har väl varit en bidragande orsak till att jag inte velat skaffa barn. Men nu blev det som det blev. Första tiden som gravid fanns fortfarande den extrema rädslan över förlossningen där, men rädslan börjar komma i skymundan med tanke på alla annan rädsla. Förlossningen är snabbt avklarat i jämförelse med vad som komma skall, så oavsett hur lång tid det tar och hur ont det gör… det är väldigt kortvarigt (Påminn mig om att jag sagt detta när jag ligger på BB och svär 😛 ).

Planera sin förlossning känns rätt lönlöst för mig. Det finns så många olika faktorer och variationer så det skulle bli ett uppslagsverk om jag skulle skriva ner mina förlossningsplaner och önskningar. Det är ett stort tidsspann för när bäbisarna normalt kan anlända och vem vet hur dom ligger den dagen? Ligger ettan med rumpan neråt blir det kejsarsnitt, annars vaginalt, såvida det inte är andra komplikationer som att jag är för trång, syrebrist och allt annat som kan hända. Och även om ettan kommer ut vaginalt, kanske det blir snitt på tvåan då det finns andra faktorer som styr detta.
Det kan bli planerad förlossningsdag eller det kan bli när det blir…

Det är planerat att min syster ska vara med på förlossningen, men hon är minst 6 timmar bort från när jag ringer. Hon kanske inte ens hinner?!
Vill ju såklart ha pappan med också, men det lär jag inte kunna förvänta mig. Dels känner jag mig trygg med honom och han är duktig på att skingra mina tankar, och dels vill jag att han ska få vara med vid sina barns födelse. Han vill ju inte det som läget ser ut idag, inte för att jag frågat, men det är liksom underförstått i allt eftersom att han inte ens klarar av att tänka på bäbisarna som hans och absolut inte vill vara delaktig.
Han kommer inte kunna ångra beslutet att inte vara med vid sina barns födelse och även om jag aldrig fött barn så inser jag såklart att det är en av de mest fantastiska ögonblick i en persons liv, så självklart vill jag att han ska ta den möjligheten, även om han inte vill.
Jag vet inte om jag kläcker ur mig detta för pappan innan det är dags, vi har ju inte nämnt varken graviditeten eller bäbisarna sedan den 19 mars, men jag planerar i alla fall att meddela honom när det är dags och be att han kommer. Förväntar mig som sagt inte att han gör det, men jag önskar verkligen att han gjorde det. Både för min, för barnens och för hans egen skull.

5 kommentarer till “96 dagar kvar…

  1. De flesta förstagångsfödslar tar ju ganska lång tid, men det vet man ju aldrig innan. Och även om det går ett tåg eller flyg som tajmar bra så är ju sex timmar rätt lång tid att vara själv när man vill ha någon att hålla i handen. Kanske skulle du, om inte annat för din sinnesfrids skull, försöka hitta någon annan som kan vara med om din syster inte hinner och/eller tills hon har hunnit komma? Rent fysiskt och psykiskt tror jag absolut att du skulle fixa förlossningen själv om det blir så – men man kan ju ändå vilja dela upplevelsen med någon. Och, för den delen ha någon som kan hjälpa en att minnas efteråt – för det kan bli rätt dimmigt:-) ytterligare en aspekt är att det kan vara skönt att ha någon som kan följa med barnen om de måste tas ut för återupplivning eller annan akutvård. Personalen fixar förstås allt sånt, men rent emotionellt kan det vara skönt att någon närstående är med.
    Ang. pappan så gör du nog rätt i att inte räkna med honom. Men kanske kan du fråga om han kan tänka sig att vara med tills din syster har hunnit komma, så kan ha gå sedan om han vill. Eller säga att du har bett din syster att vara med eftersom du inte vet om han vill – men att han självklart gärna får.
    En väninna till mig fick barn som ensamstående. Hennes ex ville inte alls ha med saken att gör. Hon frågade om jag ville vara med vid ultraljud och förlossning, vilket jag självklart gärna ställde upp på. Pappan dök dock upp vid ultraljudet, så där var vi med båda två. vid förlossningen åkte de in tillsammans så då var det bara de två. Jag tror att hans vetskap om att jag kunde komma om han inte ville gjorde att han kände lite mindre press.

    1. Det är ju en väldigt personlig upplevelse så man vill ju inte ha med vem som helst bara för att ha med någon. Och även om det finns andra som erbjudit sig, så känner jag mig inte tillräckligt trygg med någon annan är just dessa personer.

      Pappan i mitt fall vill inte vara med på några som helst kontroller eller förlossning etc. Det sa han från dag 1 och jag gav honom ”outen” att slippa vara delaktig i fem öre – det var helt hans val. Innan jag bestämde mig för att behålla hade jag besök och jag frågade då om han ville följa med, men det var tusen och en ursäkter att han inte kunde komma ifrån.

      Det verkar snarare som att han förträngt att jag ens är gravid över huvud taget. Inte ett ”hur mår du” ens. Inte ens efter att jag blev inlagd på sjukhuset frågade han något. Det var bara ett ”hoppas du mår bättre” via e-post, men han hade ingen aning om varför jag låg inlagd ens.

      Jag kommer helt klart att klara förlossningen ensam. Det är väl mest ”dödtiden” däremellan man kanske vill ha någon där att fördriva tid med 😛

  2. Jag hade ingen som helst tidsuppfattning när jag var inne på förlossningen. Har inget minne av att ha bytt många ord med min sambo heller:-D Jag tror säkert att det löser sig och känns bra när du väl är där. Har din syster inte hunnit fram så försöker personalen säkert vara hos dig så mycket som möjligt, även om det inte är personer du själv valt så skulle det i alla fall för min del kännas bättre med ”okänd” vårdpersonal än någon kompis som jag inte kände mig bekväm med (förstår precis hur du menar med det). Också får du väl ta med någon bok/tidning – eller spela något spel att fastna i och fokusera på i mobilen:-)

    1. Jag har ju ingen sån där fippelpoppel telefon med internet och grejer på 😛 Men datorn ska med i BB väskan 🙂

  3. Ha ha, jag har inte heller en sådan telefon – men jag har vant mig vid att ”alla andra” har det. Alla utom du då:-) Patiens på datorn är ju inte helt fel heller, då kan du pausa när det kommer en värk:-D

Kommentera