Abortfilosofi

Under graviditeten har det kommit komma tankar och funderingar om just graviditet och barn och jag skulle nog kunna fylla en hel bok om mina tankar och filosofier – och då är det bara lite mer än 4 månaders tankegångar!

Tankarna handlar om allt möjligt. Mycket är ju såklart om min egen situation; ensamstående, provanställning på deltid, ekonomi, uppfostran, framtiden, tvillingar, men jag har även generella funderingar och tankar om just det här ämnet. Eftersom jag inte planerade att skaffa några barn så har jag aldrig brytt mig om det här ämnet tidigare, men nu har ju den saken förändrats och jag har börjat, inte bara inhämta information och samla på mig kunskap, utan även fått en åsikt i saker och ting.

Om vi tar det här med abort till exempel. Jag har inte haft något speciellt åsikt i frågan annat än att jag tyckt det är upp till var och en hur man vill göra med det. Nu tycker jag att det är både skrämmande och idiotiskt att ha möjlighet att göra abort så pass länge som vi faktiskt tillåts göra abort här i Sverige.

Jag fick ju reda på min graviditet i början av andra trimestern, i vecka 13. Just då var jag inte alls insatt i något om fosterutveckling utan tankarna då handlade mest om förnuft kontra känslor. Visst visade läkaren med händerna hur stora fostren var, men jag tänkte inte så mycket mer på det, annat än att jag blev lite chockad över att dom då var som ”en halv banan”, vilket jag tyckte var stort. På ultraljudet i vecka 15 fick jag, med egna ögon, se hur pass utvecklade dom var också. Dom sparkade, sög på tummen, deras små hjärtan slog starka och man kunde se att det faktiskt fanns bäbisar där inne – inte bara nån alienaktig kidneyböna.

Redan innan ultraljudet så lutade det åt att jag ville behålla tvillingarna. Förnuftet sa nej, men känslorna med stöd av logiken, sa ja. Det mest praktiska och ”enkla” hade ju varit att göra abort. Det hade varit så mycket enklare för både mig och pappan. Jag hade ju inte haft en tanke på att förändra min livsstil och med den osäkra ekonomiska situationen och pappans frånsägande av deltagande… ja, det hade ju varit mycket enklare att fortsätta livet precis som det alltid gjort. Och skulle jag behålla bäbisarna skulle det ju även påverka pappan för resten av hans liv. Oavsett om han ville vara delaktig eller inte.  Och han var ju en av mina närmaste vänner, och att ta ett livsavgörande beslut mot någons vilja är hemskt! Speciellt mot någon man bryr sig om.

Men trots detta, trots att förnuftet sa att jag skulle göra abort, så hade jag enorma tvivel. Logiskt sett hade jag ju faktiskt all möjlighet att ta hand om bäbisarna – även på egen hand. Jag hade redan ett extra rum, bil med kombi, ett bra sparkapital, skulle få en okej föräldrapenning som vi tre kunde överleva på, hade inget aktivt socialt liv och jag var både (full)mogen, trygg i mig själv och fullt kapabel både mentalt och fysiskt till att ta hand om tvillingarna. Och alla känslorna som uppstod för de ofödda barnen… för varje dag blev det svårare att inte känna av de beskyddande modersinstikterna och kärleken till barnen växte allt större.

Efter ultraljudet kunde jag helt enkelt inte göra abort. Jag kunde leva med konsekvenserna av att behålla barnen, men jag ville inte riskera konsekvenserna av att behöva leva resten av mitt liv med ånger över aborten. Kanske att jag hade kommit över det och inte tänkt på det något mer, men det fanns ju en risk att jag skulle ångra mig, och den risken var jag inte villig att ta. Det var ju mina barn som växte inom mig och hur skulle jag, med gott samvete, kunna döda och föda ut dom utan att få psykiska ärr för livet?!

När jag väl tagit beslutet att behålla barnen, så var det som om en sten släppts från hjärtat och jag har inte ångrat beslutet för en sekund. Även om jag såklart fortfarande, och än idag, känner stor sorg inför pappan och att han tvingas till detta – oavsett om han någonsin kommer att vara delaktig eller inte. Det är ju trots allt hans barn också och han kommer för alltid att veta att dom existerar, för det är ju inte direkt en tröja man ångrar att man köpt och kan lämna tillbaka och aldrig mer behöva tänka på.

För en dryg månad sedan ramlade jag över en bild på ett barn i vecka 12 och då började kugghjulen där uppe snurra för fullt. Även om man läser och hör om fostrets utveckling och ser fostret på ultraljud, så är det ändå svårt att greppa om verkligheten. Men den här bilen var verkligen som ett slag i magen. Att ens funderat över att abortera ett sådant utvecklat barn, eller två till och med, gav mig kalla kårar och jag blev oerhört glad över att jag valt att behålla mina små troll där inne.

Men det som egentligen skrämmer mig mest med det här är att man faktiskt har möjlighet till abort så här sent i graviditeten. Som Sveriges abortlag ser ut idag så har man fri aborträtt före utgången av 18:e graviditetsveckan, därefter har man ytterligare 4 veckor då man har möjlighet till abort, fast då enbart med socialstyrelsens godkännande. Efter vecka 23 ökar fostrets överlevnadschanser utanför livmodern och det är därför som gränsen för abort går vid v. 22.
Bilden nedan visar ett foster i vecka 20, alltså två veckor efter frivillig abort och två veckor före abort via socialstyrelsen.

foster_vecka_20

Det här tycker jag är hemskt! Jag har inte varit motståndare till abort och tyckt att det ska vara frivilligt. Det är väl visserligen som jag även känner idag, det är mest hur länge det är tillåtet med abort som jag inte tycker är okej.

Hade jag fått bestämt så hade den frivilliga aborten upphört vid utgången av vecka 7, då embryostadiet övergår till fosterstadiet. Därefter ska socialstyrelsen kopplas in och för varje vecka därefter ska kriterierna för abortorsak bli hårdare. Abort kan beviljas av socialstyrelsen om det finns medicinska eller sociala skäl till detta. Det kan alltså handla om mammans eller barnets hälsotillstånd, missbildningar eller risk för missbildningar. Sociala förhållanden kan exempelvis vara mammans ålder och kapacitet att ta hand om barnet, missbruk, våldtäkt, familjesituation, psykologiska förhållanden etc. Men eftersom det finns personer, som i mitt fall, inte får vetskap om graviditeten förrän senare, så tycker jag ändå att det ska finnas möjligheten för frivillig abort i dessa fall. Fast då kanske med en betänketid om en vecka från beskedet samt efter kuratorsamtal och innan vecka 13, då man går in i andra trimestern. Även om jag personligen tycker att även det är lite sent med tanke på hur utvecklat fostret faktiskt är vid det laget.

Efter all den här informationen om fosterutveckling som man fått genom graviditetens gång så förstår jag verkligen att det finns så många länder som förbjuder abort och även de som har många abortmotståndare som demonstrerar utanför abortkliniker med allt vad dom förmår.

Men som sagt… jag är inte emot aborter, tycker bara att den svenska lagen är lite väl generös i frågan.

Kommentera