Amma, mamma.

I söndagens inlägg så efterfrågade Dominique läsning om amning. Jag tycker att jag inte gör något annat än att skriva om pojkarnas matning, men det kanske bara är jag som tycker så, eller så kanske det är så splittrat så att det blir svårt att följa.
Så nu ska jag ägna ett inlägg åt amning.

Innan jag blev gravid hade jag åsikten att jag aldrig skulle vilja amma. Det kändes frånstötande på något sätt. Äckligt med bröstmjölk och ha en bäbis sugande på bröstet. Nä, fy! Nu har jag ju aldrig sett bröst som något sexuellt, så det har ju inte varit det som varit problemet heller. Jag vet inte varför jag hade den inställning. Det var bara så liksom. Att andra ammade, privat eller offentligt, har inte brytt mig i ryggen. Men jag själv.. Nä, bläää.
Jag har rätt stora bröst, och att amma hade man ju hört att man skulle få värsta hängpattarna av. Och vem vill ha brösten hängandes till knäna liksom?! Och så har jag rätt känsliga bröstvårtor och får ont av minsta lilla beröring. Under ägglossning och mens ska vi inte ens snacka om! Då spänner brösten och det gör ibland till och med ont av att ha BH på sig för att jag tycker att det skaver. Men att gå utan BH… aldrig i livet! Dels av en enorm rädsla att tyngdkraften ska göra sitt fortare än man hinner reagera, och dels för att jag tycker det är oerhört obekvämt.

I början av graviditeten var amning mitt minsta bekymmer, så det ägnade jag knappt en tanke åt. När jag vant mig vid graviditeten kändes tanken på att amma inte helt främmande, även om det fortfarande knappt var något jag tänkte på.

Så kom då pojkarna och jag ställdes inför frågan som nu behövde ett svar långt tidigare än väntat.

– Har du funderat på om du vill amma?

Döm om min egen förvåning när orden som kom ur min mun var;

– Självklart! Fungerar det så vill jag absolut amma!

Det som för ett halvår sedan var helt uteslutet och äckligt var nu så naturligt som det bara kunde bli och bara tanken av att få amma mina små barn gjorde mig tårögd av lycka. Det var självklart att jag skulle ge mina pojkar den näringsrika bröstmjölken som dessutom innehöll viktiga antikroppar och andra ämnen som skyddar pojkarna från infektioner. Och för den delen så är ju bröstmjölken gratis 😛

Grabbarna var alldeles för små för att ammas när dom föddes och behövde matas med sond. Så min första amningsupplevelse blev amningspumpen. Jag hade blivit förvarnad att det inte var ovanligt att det kunde ta en vecka eller två innan det kom någon bröstmjölk efter att man blivit förlöst med kejsarsnitt, men redan vid första pumpningen kvällen efter att pojkarna kom till världen, så kom dom första dropparna råmjölk som jag stolt gick in med till personalen på neonatalen. Det täckte inte ens botten av flaskan, men jag var lika stolt för det. Det kändes lite underligt att pumpa brösten, lite småfnittrigt underligt sådär och när jag la pojkarna vid mitt nakna bröst första gångerna för att dels stimulera bröstmjölksproduktionen och dels låta dom snutta och lukta på bröstet, så var det med en naturlig självklarhet och stolthet, men för den delen så kändes det lite underligt. Jag, amma?! Liksom. Det var ju så långt ifrån något jag kunnat föreställa mig.

Men det skulle komma att bli långt ifrån smidigt och smärtfritt.

Damien snappade upp det där med amning redan efter ett par dagar. Bröstvårtorna var alldeles för stora, men han gjorde hungriga, tappra försök att amma. Han fick tag lite då och då och fick nog i sig lite, men det var långt ifrån att man kunde kalla det för amning ens. Kevin var det värre med. Han försökte verkligen, men fick inte riktigt till sugtekniken. Varken på bröst eller flaska, och det mesta sipprade ut i mungiporna. Och det tog ända till för några veckor sedan innan han lyckades forma munnen riktigt bra så att inte maten läcker ut.

Eftersom att barnen inte kunde amma ordentligt, så fick jag pumpa. Var tredje timme så pumpade jag för glatta livet och det kom mer och mer för varje dag och jag hade inga problem att pumpa ut så det räckte till båda pojkarna, även om dom nu fick bröstmjölken via sond. Den första tiden så blev amningen något som kallas för bonusamning. Den maten räknades inte, utan det var bara det dom fick i sond och flaska som räknades som matintag.

Men efter en vecka eller så, så drabbades jag av en infektion i livmodern och blev satt på antibiotika som jag inte fick amma på. För att hålla igång produktionen så skulle jag fortsätta att pumpa men fick hälla ut allt i avloppet 🙁

Att produktionen påverkas av psyket är det inte något snack om! Jag sinade mer och mer, trots mina pumpningar. Visst, jag pumpade inte på nätterna längre. Då jag istället tog tillfället i akt för att sova, eftersom att barnen ändå inte skulle få min mjölk. Det gjorde säkert sitt, men ändå… det blev ju pumpning 5-6 gånger per dygn.
Personalen på neo tjatade dagligen om att jag skulle pumpa mer. Dag som natt!
Jag är en vuxen människa med alla besticken i lådan. Det räcker med att informera 1 gång och förklara konsekvenserna av att inte pumpa mer än vad jag gjorde. Deras tjat gjorde knappast saken bättre.

Barnläkaren på neo hade kontaktat BB och frågat om det verkligen inte fanns någon annan antibiotika jag kunde få, som inte påverkade amningen. Min förlossningsläkare hade reagerat direkt och skrivit ut ett nytt recept åt mig och kunde inte förstå varför jag fått den antibiotikan jag tidigare fått, med tanke på att jag inte fick amma mina nyfödda prematura bäbisar med den. Prematurer behöver ju all näring och antikroppar dom kan få!
Tyvärr var skadan redan skedd. Även om jag efter ett dygn med nya antibiotikan fick börja pumpa för barnen igen, och även börja amma dom. Så ökade inte produktionen i ena bröstet. Det var så lite så det var knappt ens värt tiden och besväret för att pumpa. Och personalens tjat fortsatte. ”Pumpa mer!”

Även om jag inte pumpade på nätterna så var mina bröstvårtor ömma av allt pumpande. Det är en helt annan sak att ha en bäbis sugande på bröstet än att ha ett vacuum som ska dra ut mjölken.

Vid det här laget hade personalen helt förstört glädjen och nöjet med amningen och pumpningen, så det kändes bara som en börda. Jag blev helt likgiltig till att ens amma. What’s the point, liksom. Jag hade ju ändå inte tillräckligt med bröstmjölk för att ens mätta ett barn. Och till råga på allt så hade det börjas göra avdrag för amningen. Till skillnad från bonusamning, då bröstmjölken inte räknades, så skulle jag nu räkna med amningen i matintaget. Skulle dom ha 55 ml per mål, så skulle jag ge dom 20 ml i sonden och resterande 35 ml skulle jag då se till att dom fick i sig från bröstet. Jag producerade knappt den mängden och dessutom rann ju det mest ut på Kevin.

Jag beslutade därför att pojkarna skulle få amma vartannat mål var. Fick Damien amma, så fick Kevin uteslutande sond eller flaska. Fick Kevin amma så var det istället Damien som fick all mat via sonden eller flaskan. Men eftersom jag blev så osäker på om dom fick i sig någon bröstmjölk alls eftersom jag sinat så mycket, så blev det till slut att jag knappt gjorde något avdrag för amningen alls.

Nä, fy. Flera gånger om dagen tänkte jag tanken att lägga av med amningen helt och hållet. Det tog alldeles för mycket på mitt psyke att dels ha prestationsångesten, och att få höra det eviga tjatet flera gånger om dagen från personalen. Och att vara ”inspärrad” på neo var tillräckligt påfrestande det som det var.

Båda pojkarna fick torsk i munnen, vilket är en svampinfektion. Det är väldigt smittsamt och det är då lätt att även bröstvårtorna blir infekterade och börjar klia. Som tur var så blev inte jag påverkad alls. Det hade väl blivit dödsstöten för amningen i så fall. Torsken som pojkarna hade i munnen behandlades dom inte för utan det försvann av sig själv efter ett tag.

Så kom dagen då vi fick börja komma hem på permission. Jag hade redan innan pojkarna kom till världen köpt mig en bröstpump, ifall att jag skulle besluta mig för att amma. Den kom till användning. Men inte många gånger inte. Det kändes så värdelöst att försöka pumpa när det knappt kom något. Eftersom att jag ammade pojkarna också så tyckte jag att dom fick suga ut det som fanns.

Första tiden efter att pojkarna blev utskrivna från neo så fortsätta jag på samma rutin. Först fick dom båda flaskan med den mängd ersättning dom skulle ha, och sedan så bonusammade jag. Då var jag säker på att pojkarna fick i sig rätt mängd mat. Och jag förde statistik, precis som på neo, över mängden respektive pojke åt vid varje måltid för att se att dom även höll dygnsmängden.

Först när BVC sa att de flesta går ju direkt från BB och har ingen koll alls på hur mycket barnet får i sig, så tog jag mig en tankeställare. Jag slutade föra statistik och började amma innan dom fick flaskan som ändå innehöll den mängden dom skulle få i sig. Det dom åt i flaskan, åt dom. Blev det något kvar när dom var nöjda så hällde jag ut det.

Det var det bästa beslut jag kunnat tagit. Att se två hungriga bäbisar suga sig fast och sörpla för glatta livet gav mig amningsglädjen tillbaka och produktionen ökade rejält. Jag har, än idag, inte tillräckligt så att det räcker att föda båda, men dom äter tills dom är nöjda och får sen flaskan. Och dom äter oftast upp allt som finns även i den.

Jag ammar inget på nätterna. Mest av lathet måste jag nog säga. Det är den enda gången som båda säkerligen sover samtidigt och som jag inte känner press av att göra någon hushållssyssla, så på natten vill jag sova så mycket jag bara kan. Eftersom det tar runt en timme med matningen på dagarna mot runt halvtimmen på nätterna, så tjänar jag en timme på en natt genom att inte amma. Det kan tyckas är själviskt, men är man ensam så tar man alla genvägar man kan för att orka ha energi och inte bryta ihop av all påfrestning och stress som det innebär att vara ensam med två små.

Jag ammar idag minst en halvtimme vid varje tillfälle, och ibland blir det mer ofta än var tredje timme. Och fick pojkarna bestämma skulle dom nog ligga vid bröstet dygnet runt bara för att liksom. Trots att jag ammar minst 2½ timme per dygn och bröst, så har jag inte haft några besvär. Kanske att det beror på att bröstvårtorna får vila på nätterna, eller för att pojkarna suger väldigt mjukt och försiktigt. Med undantag för de första tagen då dom är väldigt ivriga att suga sig fast och börja få i sig mat.

Sedan Kevin, vid ungefär 9 veckors ålder, också äntligen lärde sig rätt sugteknik är det helt underbart att amma pojkarna. När dom inte ålar och har sig i alla fall. Eller är griniga och vägrar ta bröstet.
Närheten och kärleken som flödar när man ser sitt barn ligga där och sörpla och ha ögonkontakt… Och dom nöjda suckarna dom ger från sig… Det är oslagbart! Och så är dom så roliga också. Ibland klämmer dom på bröstet ungefär som om dom vill hjälpa till att driva ut bröstmjölken och ibland håller dom om bröstet ungefär som om dom höll i en nappflaska.

Sen är det väl inte den bästa fysiska känslan. Det känns säkert olika för olika personer, men för mig känns det ungefär som om man gnuggar en fuktig bröstvårta mot handflatan så att det nästan skaver. Det är väl det närmaste jag kan beskriva hur det känns. Men den mentala känslan är så oerhört mycket starkare än den fysiska, så jag tänker inte så jättemycket på det.

När det börjar bli fullt i brösten så sticker det lite i båda brösten och på bröstkorgen mellan brösten, men den känslan försvinner efter att pojkarna ammat en minut eller två. Om jag inte ammar när det är fullt, så börjar det läcka. Ibland droppar det så det blir alldeles blött överallt och ibland står det som en stråle med bröstmjölk ut genom bröstet. På morgonen är det mer en regel än undantag att det är en blöt fläck på madrassen, men det är ju konsekvensen man får ta av att inte nattamma. Det händer även att det börjar läcka utan att det är överfullt. Skrikande barn har gärna den effekten…

magamning

Så fort dom befinner sig hud mot hud så börjar dom söka efter bröstet, speciellt när dom ligger mage mot mage. Eftersom att dom blivit duktiga att lyfta på huvudet och är experter på att åla sig, så tar det inte lång stund innan dom hittar mammamaten 🙂

När barnen är mätta och håller på att somna vid bröstet så släpper dom försiktigt taget så att bröstvårtan halvt som halvt glider ur munnen. Dom sträcker då ut tungan och slickar i ett halvhjärtat försök att fortsätta amma. Det är ju så att mammahjärtat smälter av kärlek!

Avslutningsvis vill jag även säga…

Jag hör ofta mammor som har problem med att deras bäbisar inte vill ta flaskan när det blivit dags att introducera välling. Amning i all ära och får man igång bröstmjölken rekommenderar jag starkt att man ammar, både av hälsoskäl men även för den underbara närheten det ger. Men… skulle jag göra om allt igen med vetskapen jag idag har och få bäbisar som inte var prematura (och alltså inte behöva sondmatas och flaskmatas på neo) och kunna amma från första stund, så skulle jag ändå flaska småttingarna utöver amningen. Just av den anledningen att dom från start då har vant sig vid flaskan så problemet med att inte vilja ta flaskan slipper man ju. Det kommer en dag när man behöver överlåta matningen åt någon annan, och då blir ju amning väldigt svårt, och så är det ju det där med att introducera välling. Sen om dom kommer att gilla välling eller inte är ju en helt annan femma…

Kommentera