Igår såg jag på någon repris av Plus eller Kalla Fakta eller nåt sånt och insåg att jag levt i barnfattigdom och, som min ekonomiska situation ser ut idag, kommer även tvillingarna att leva i det.
För definitionen som de svenska barnhjälpsorganisationerna har av barnfattigdom är i allra högsta grad rätt överdriven, om du frågar mig.
Vi var fyra syskon som bodde i samma rum, vi hade billiga märken av kläder och ärvde även en hel del, både från varandra men även av bekanta. Vi hade en enda TV i hushållet och inte något TV spel, ännu mindre någon dator eller mobiltelefon. Vi åt ofta ”billig” mat, fick hårklippningen hemma med någon inte allt för slö sax, vi hade ingen veckopeng och fick vara glad om det ens blev något lördagsgodis eller fredagsmys. Tidningsprenumerationer och leksaker var något man fick önska sig i julklapp eller födelsedagspresent. Vi hade inga hobbys som kostade pengar och, i all fall jag, fick ofta gå till och från skolan som var nästan 3 km bort. Skulle man till någon kompis fick man använda sina egna två ben och att dra sitt strå till stacken i hushållet var obligatoriskt.
Men vad gäller den ekonomiska delen var det inget vi direkt led av. Visst önskade man emellanåt att man också hade samma saker och märken på kläder och prylar som sina kompisar, men aldrig i hela mitt har jag tänkt tanken att jag levt i barnfattigdom. Inte förrän jag då såg den där dokumentären igår.
Tvillingarna kommer att få bo i samma rum och som min ekonomi ser ut idag, så kommer jag inte ha råd till utlandsresor, märkeskläder, mobiltelefoner, datorer, TV spel och allt annat som hjälporganisationerna tydligen tycker hör till ”skälig levnadsstandard”. Jag kommer att kunna ge dom allt dom behöver… Mat på bordet, kläder på kroppen och tak över huvudet. Men det är tydligen inte nog?!
Det känns verkligen som att dom gjort en höna av en fjäder och felaktigt använt ordet ’barnfattigdom’ vid beskrivningen av levnadssituationen för närmare en kvarts miljon barn i Sverige. Visst finns det barn som försummas på ett eller annat sätt. Föräldrarna kanske har något missbruk som alkohol, droger eller spel, som gör att deras ekonomiska situation är sämre än vad den skulle kunna vara, vilket då går ut över barnens levnadsstandard. Och i dessa fall bör de sociala myndigheterna absolut kliva in för att säkerställa att barnet får mat, kläder och husrum. Men att det inte får märkeskläder, utlandsresor och datorer… det är knappast barnfattigdom! För om vi i Sverige ska anse det vara fattigdom, är nog siffran bra mycket högre än 240.000 barn (eller vad nu den exakta siffran var).