Bakslag :(

Idag var vi på kontroll på sjukhuset igen. Båda pojkarna hade gått upp och blivit några centimeter längre sen förra mätningen. Innan vi begav oss hemåt igen för en 5 dagars permis, så bad jag om påfyllning av blöjor, vitaminer och bröstmjölksersättning. Döm om min förvåning när jag inte fick mer än 2 blöjpaket. Det räcker ju bara i 3 dagar! Tydligen skulle jag stå för detta själv nu, när jag är på långpermis.

Vaddå vrickat?! Hade jag sovit på sjukhuset så hade landstinget stått för detta, men inte längre när jag sover hemma.

Jag ska väl inte gnälla egentligen eftersom att föräldrar förväntas betala för blöjor för sina barn och det är ju nåt man får räkna med. Men nu är det ju så att mina trollungar fortfarande har prematurblöjor, och dom är svindyra och går endast att köpa på apotek 🙁

När vi kom hem var det matdags och sen tog det närmare en timme innan jag lyckades få Damien att somna. Han börjar bli mer och mer krävande och vill ha min fulla uppmärksamhet hela tiden och gallskriker så fort jag lägger ner honom. Även om jag lägger honom precis bredvid mig. Hade det bara varit han hade det varit okej, men nu finns det ju ytterligare en liten bäbis som behöver mig och tyvärr går Damiens beteende ut över Kevin, som både får mindre tid med mamma och får sin matro förstörd. Och Kevin behöver verkligen lugn, ro och min fulla uppmärksamhet för att äta bra.

Under matningen ringde neonatalen och meddelade att vi behövde komma in redan på måndag. Läkaren hade konsulterats och dom var oroliga över pojkarnas dåliga viktuppgång. Främst då Kevins och även det faktum att han fortfarande är lite dålig på sin sugteknik och har svårt att få tag om bröstvårtan och mycket av det han nappar rinner ur mungiporna. Om jag hörde rätt så skulle vi även få träffa en sjukgymnast, främst för Kevins skull. Antar att en sån då skulle kunna hjälpa till att förbättra sugtekniken?

Det blev en snabbdusch när pojkarna somnat och jag var precis färdig när det knackade på dörren.

Reporten från Vi föräldrar kom för den sista delen i reportaget. Vi fick en liten pratstund för oss själva innan pojkarna vaknade och det var dags för mat igen. Hon fotograferade under matstunden och tackade sedan för sig och vi skildes åt för sista gången. Det ska bli spännande att läsa reportaget när det kommer ut i tidningen 🙂

Ja, efter den matstunden, vilket var för 4,5 timmar sedan, så har Damien levt om mest hela tiden. Han har nog inte varit tyst mer än 10 minuter och trots att jag matat honom flera gånger och med mycket mer än hans kvot, så lyckas jag inte lugna honom. Nu är han för stunden lugn, men det har tagit mig över en timme att skriva det här inlägget då han börjar att gallskrika titt som tätt.

Nä, bäst att försöka få i sig nåt i magen medan han fortfarande är tyst. Två Singoallakakor är allt jag fått i mig idag, och det kan man ju inte leva på…