Besviken, oroad och rådvill

Som om det inte var nog med beslutsångesten över om jag ska behålla barnen eller inte så kom nu nästa ”smäll”.

Jag skrev igår om KUB och fostervattenprov och nu har jag mer information och det känns som att jag snart klättrar på tapeten!

Efter att ha läst på lite mer igår om KUB och FVP så verkade det som att v. 14 var sista chansen för ett KUB. Igår var jag då i v. 14+6! Jag kontaktade MVC och idag ringde barnmorskan upp. Sista dagen för KUB var 13+6!! Jag hade alltså passerat tiden för att kunna göra detta prov, vilket då är en kombination av ett blodprov från mamman och ultraljud på barnet där man då kombinerar lite mätvärden för att se om det föreligger risk för Downs syndrom, vilket vid min ålder har en riskfaktor på 0,4% (1 av 250). Detta var ett prov jag absolut ville göra, men detta var då alltså för sent.

När jag var på kvinnokliniken och fick beskedet att jag var gravid var jag i vecka 13+0 och hade då alltså chansen att kunna göra KUB, men denna tidsbegränsning var inget jag fick någon information om. Det var bara en mening eller två om vad KUB är och att jag kommer att ha möjlighet att göra detta. Minns jag inte helt fel så sas det till och med att jag kommer att få göra detta, inte bara att möjligheten finns.

I måndags var jag då alltså i vecka 14+4 när jag ringde till MVC för att boka tid. Jag informerade då kvinnan jag pratade med hur långt gången jag var och fick en tid efter 10 dagar, alltså i vecka 16+0.

I morse när barnmorskan ringde upp blev jag såklart upprörd över det där med KUB testet men barnmorskan sa att jag hade ju möjlighet att göra fostervattenprov. Efter all läsning om detta igår kändes väldigt osäkert om jag ville ta den risken eller inte. Men här fanns ingen betänktetid inte! Jag var tvungen att lämna ett besked idag!! Vid tiden för mitt inbokade MVC besök skulle det vara för sent.

Återigen har jag då varit i kontakt med vården som inte upplyst mig om ännu en tidsbegränsning. Hade jag inte börjat googla efter mer information om dessa prover och kontaktat MVC direkt på eget bevåg på grund av min oro, hade jag alltså inte haft möjligheten att göra detta prov heller!

Nu står jag då här med ett väldigt akut beslut att ta och det är fasiken inte lätt.

Argument för FVP Argument mot FVP
  • Relativt säkert besked om barnen har någon kromosomavvikelse.
  • Möjlighet till abort om provet visar att avvikelse finns.
  • 1 av 250 foster har Downs syndrom vid graviditet vid 35+ år (1 av 400 enligt barnmorskan).
  • Jag känner ingen som har eller har barn med DS, vilket ökar oddsen att mina barn skulle ha det.
  • Så mycket otur som jag har i livet så man ge sig sjutton på att minst ett av barnen kommer att ha någon kromosomavvikelse.
  • Endast 3 kromosomavvikelser testas. Det finns mängder som inte testas.
  • 1 av 100 prover leder till missfall.
  • Det finns fall där provet gett falska positiva svar eller att avvikelsen inte är av någon betydelse
  • Vården i länet är uruselt och jag har noll förtroende för deras kompetens. Kompetensen påverkar missfallsrisken.
  • Så mycket otur som jag har i livet så kan man ge sig sjutton på att provet kommer att leda till missfall.

Ja, hur mycket jag än väger för och nackdelar så hamnar jag hela tiden på noll! Så jag behöver överväga vikten i argumenten.

Jag litar inte ett dugg på landstinget och därmed inte heller deras kompetens att kunna ta ett fostervattenprov på ett ”säkert” sätt. Nu finns det ju inget som heter säkert när det kommer till FVP, men ju oftare en läkare tar dessa prov ju duktigare blir den, och alla läkare har sin egen missfallsstatistik. Nu är ju dessa uppgifter, vad jag vet, inte officiella. Och eftersom jag bara har dåliga erfarenheter av vården i det här landstinget så har jag inte heller någon tillit i deras kunskap att ta ”säkert” FVP.

En annan viktig fråga jag behöver ställa mig är vad jag är villig att riskera mest… Missfall eller Downs syndrom? Det kan ju vara två fullt friska små bäbisar där inne som jag riskerar livet på bara för att ta reda på om båda eller nån av dom har någon kromosomavvikelse eller inte. Och även om provet inte leder till missfall så garanterar det ändå inte att barnen föds fullt friska. Det finns en felmarginal även på FVP och även mängder av mentala sjukdomar som inte visas på detta prov.
Skulle jag göra provet och det visar att det finns en kromosomavvikelse så skulle jag med all säkerhet vilja abortera det barnet. Det kan verka själviskt, men jag är redan i en utsatt position och jag tror inte att jag skulle klara vårda ett barn med speciella behov. Men återigen… provet ger ju inga garantier för att det inte skulle ske ändå.
Risken är dessutom större att jag skulle få missfall än ett barn med DS.

Om jag gör FVP och får missfall kommer jag ångra att jag gjorde provet. Behåller jag barnen och båda eller något av dom har en kromosomavvikelse som skulle visats på FVP kommer jag förmodligen ångra att jag inte gjorde provet.

Det här är verkligen en gång man skulle vilja ha facit i handen! Detta beslut känns, om möjligt, ännu svårare än beslutet över att behålla barnen eller inte. Och tidsfristen på en dag gör det knappast enklare!

Men inget ont som inte för något gott med sig…

All den här oron och beslutsångesten tippar mig ännu mer över till ”behålla” sidan. Det är jobbigt nog att gå igenom den här nu och det skulle knappast bli lättare vid nästa graviditet, om det skulle komma till det någon dag. Visserligen skulle den graviditeten förmodligen då vara planerad och man har haft mer betänketid till KUB/FVP, men jag skulle ju även vara äldre och risken för DS har då ökat ytterligare medans risken för missfall kvarstår.
Dessutom… om jag nu skulle göra abort, sedan blir gravid igen och då få beskedet att barnet jag väntar har en kromosomavvikelse. Vad grymt det skulle kännas. Att veta att man kan ha aborterat två friska barn och istället bär på ett barn med kromosomavvikelse. För jag tror inte att jag, med facit i handen, skulle välja att fortsätta graviditeten om jag i förväg visste att barnet hade speciella behov och fortfarande hade möjlighet att göra abort.

Men jag kan inte tänka mig något annat än att jag skulle älska mitt barn lika mycket med, som utan, något handikapp när jag väl höll det i min famn. Visst skulle livet bli mer komplicerat, men känslorna kan jag knappast tänka mig att de skulle vara annorlunda.

Jag kanske låter jätteegoistisk i mina tankar och argument. Men alla är vi olika och det är så här jag ser på saken.

Den akuta frågan kvarstår dock…. Fostervattenprov eller inte?

Kommentera