I måndags när jag hämtade barnen från dagis berättade personalen att Kevin gjort en vurpa in i ett bord.
Det är inte första gången jag fått höra att något av mina barn slagit sig och dom kommer hem med nya blåmärken var å varannan dag.
Det är väl helt normalt, eller?
När jag gick fram till vagnen där Kevin fortfarande låg och sov, fick jag en smärre chock. Hur sjutton kunde han slå sig så här illa?! Det är ju en småbarnsavdelning vi pratar om, som borde vara väldigt barnsäker och så små barn borde ju vara under konstant uppsikt.
Jo, jag vet att det är tre personal på femton barn, men som vuxen, och dessutom jobbar med små barn, borde man kunna förutse vad barnen är på väg eller vad som kan hända och springa till det barn som är på väg att göra den värsta vurpan. För även om det är fler barn än personal ska man kunna ha uppsikt över alla. Så stort är inte dagiset så att barnen kan vara på så många olika ställen samtidigt.
I min värld skulle det fungera på dagis precis som när man själv är exempelvis på stranden. Behöver jag ta ögonen från de barn jag ansvarar över så ber jag någon annan vuxen hålla koll under tiden.
Jag blir bara mer och mer kritiskt till detta dagis. Det är massa små saker som jag höjer på ögonbrynen åt och tycker är fel, oroande eller rent idiotiskt. Men jag ska heller inte skylla allt på personalen. Kommunen och ledningen har också sin beskärda del i mitt missnöje.
