Igår fick vi första blodbadet här hemma.
Kevin gick omkring om vardagsrumsgolvet och snubblade på sina egna fötter och föll pladask ner på parkettgolvet med munnen före. Som brukligt när grabbarna ramlar, vilket dom gör titt som tätt, så sa jag ”Upp igen, det gick bra!” direkt när han ramlat. Men av skriket att döma, som följde sekunden efteråt, så gick det inte bra. Det finns skrik och så finns det skrik. Det här var riktigt hjärtskärande skrik som bara kunde betyda att det gjort jätteont. Jag klev fram och lyfte upp Kevin, som fortfarande låg pladask på magen. Under hans ansikte låg en blodpöl!
Mammahjärtat kramas åt och man känner paniken stiga. Hur illa gick det?! Det var inte bara en liten droppe med blod utan en riklig pöl! Första tanken var att näsan tagit fallet och det var näsblod. Kanske att han brutit näsbenet??!
Det bara forsade blod och jag kunde inte se vart det kom ifrån. Kevins små händer gnuggade runt i ansiktet som att försöka ta bort det onda och det gjorde det ju inte enklare för mig att försöka lokalisera vart blodet kom ifrån. Det är ingen underdrift att påstå att hela hans ansikte var rött av blod. Jag tog tag i ett paket med våtservetter, som låg på TVn vilken han ramlat framför, och började torka. Kevin gnuggade händerna i ansiktet och skrek, jag torkade, Damien blev avundsjuk att Kevin fick sitta i mammas knä och klängde och skrek han också. Jag fick putta bort Damien flera gånger varvid han blev ännu mer ledsen och klängig. Usch vad ont det gjorde i hjärtat. Jag avvisade min son som tydligt visade att han ville ha närhet. Men jag var tvungen att ta hand om Kevin och det kunde jag inte göra med båda i knät.
Efter dussinet tvättlappar och en nerblodad t-shirt hade jag till slut fått bort allt blod i Kevins ansikte och det hade slutat att störtblöda. Nu var det bara lite smådroppar som kom vilka jag nu kunde lokalisera till munnen. Efter sjuttioelva försök att få titta in i Kevins mun lyckades jag se att den stora fläskläppen hade en spricka på runt 7 mm precis på insidan av läppen. Förmodligen hade tänderna gjort hacket vid fallet. Jag fick in ett finger i munnen och kunde känna på ena framtanden. Den verkade sitta fast i alla fall.
Med Kevin fortfarande i knät och Damien klängandes och gråtandes bredvid så lyfte jag telefonluren och slog 1177. 11 minuter senare fick jag prata med en sköterska och jag beskrev vad som hänt. Eftersom att såret var inne i munnen så behövde vi bara vänta ut att det skulle självläka men jag skulle undvika att ge mat med bitar då dom kunde kila fast i såret. Och så sa hon att Kevin skulle gurgla och skölja munnen med vatten efter att han ätit. Jo, tjena! Försök få en 14 månaders att göra det! Det blir soppa för det här lilla trollet några dagar nu då.
Även om tänderna verkar ha klarat sig så kommer jag ändå att ringa tandläkaren på måndag. Det kan ju vara någon tand som blivit skadad och även dom permanenta tänderna kan ha fått sig en smäll så dom är skadade, även om det såklart inte kommer att synas förrän om flera år.
Men jag har tappra små barn. Fem minuter efter blodbadet så satt Kevin och lekte… med en leksakskniv i munnen!! Uppenbarligen så ser det värre ut än var det är och Kevin verkar inte lida speciellt över jacket i läppen. Idag vaknade han upp med en fläskläpp men visar inga som helst tecken på att ha ont.