CTG

Igår gjordes det CTG för första gången. Coolt!

Men jag ska börja från början…

I slutet på förra veckan så vaknade jag mitt i natten av extrem smärta i magen. Berättade jag om det?! Det kändes i alla fall som att magen höll på att slitas mitt itu på vertikalen. Smärtan ebbade så småningom ut och jag kunde somna om. Sedan dess har jag haft känslan av både magknip och kramper i magen till och från hela dagarna. Värst är det på kvällar och nätter. Jag har ju knappt känt några rörelser från ettan heller sen den där natten förra veckan. Men det har varit lite puffande och buffande där inne så jag har försökt lugnat mig med att ettan lagt sig ”tokigt” igen så att jag inte känner nåt därifrån.

Sedan i juni nån gång så gör jag äggviteprov hemma varje vecka. Man pinkar alltså i en mugg och sätter i en sticka som kollar proteinet i urinen. Höga värden kan innebära havandeskapsförgiftning, vilket jag har förhöjd risk för. Resultatet har varit okej ända tills provet igår, då jag fick en 2:a. Min BM har tidigare sagt åt mig att så länge det visar under det så är det okej, men visar det 2 eller mer så skulle jag höra av mig.

Jag ringde då till Förlossningen och berättade dels om provsvaret och dels om värken i magen och jag blev ombedd att åka till sjukhuset för en kontroll. Sagt och gjort…

Det är ju semestertider så personalstyrkan var minimal och det satt fullt med folk i väntrummet när jag kom på ultraljudsavdelningen, men inom 10 minuter hade jag fått lämnat både ett urinprov och blivit visad in till ett rum där man då skulle göra CTG.

Efter en liten stund ensam i rummet kommer det in en trevlig och glad kvinna som jag kände igen sedan något tidigare besök. Hon kände igen mig också för den delen och kom till och med ihåg att magen inte varit så stor sist i träffades.
Hur som helst så satte hon i alla fall som tre mini curling klot på min mage och ett resårband över dom för att hålla dom på plats. Jag hade visat vart hjärtljuden brukade vara som starkast och hon fick fullträff på en gång. Nu är det ju inte tre där inne, utan ena ”curlingklotet” var för att mäta sammandragningarna i livmodern. Sen klämde hon fast en liten nypa på mitt ena pekfinger för att få in min puls också. Monitorn, som allt var kopplat till, levde rövare med alla streck som hoppade upp och ner allt eftersom bäbisarnas och min puls registrerades och även då livmoderns aktivitet. Pulsarna visades även i siffror och medans min egen pendlade mellan 90 och 120 så pendlande bäbisarnas mellan 140 och 160. Varje gång jag kände fosterrörelser så skulle jag även trycka på en liten knapp så registrerades även detta. De första minutrarna så var det fotbollsmatch där inne i magen och jag fick tycka frenetiskt på den lilla knappen. Men sen blev det lugnt. Så i en halvtimme eller så låg jag bara där på sängen och kollade på strecken som rörde sig upp och ner och hur bäbisarnas hjärtslag visades i siffror.

Några gånger kom det in någon kvinna och kollade till så att allt såg bra ut. Och det kunde inte sett bättre ut. Dom mådde tydligen toppen där inne, utifrån vad dom kunde se på CTG’t  i alla fall.

Efter att fått av mig alla curlingklot, resårband och sladdar så fick jag vänta på att få träffa läkaren för att få vidare besked. Efter en 15-20 minuter kom en kvinna in och sa att läkaren hade fått ett akut kejsarsnitt, så det skulle ta ett tag. Men jag var välkommen att gå iväg och handla mig lite fika om jag kände mig hungrig.

Jag hade ju ens inte ätit någon frukost. Morgonrutinen hade ju blivit en pink, ett prov, ett telefonsamtal och sen iväg till sjukhuset. Jag vaggade ut från rummet och ner till pressbyrån för att köpa mig en smörgås och en dricka och sen vaggade jag tillbaka upp på rummet igen för att knapra i mig en väldigt dyr frukost, som knappt var ätbar heller för den delen. Urk!

En 10 minuter eller så efter att jag ätit upp så kom en ny kvinna in på rummet och presenterade sig som läkare. Hon frågade hur jag mådde, både för stunden och rent allmänt och även om jag var sjukskriven. Det var jag ju inte… Jag hade ju avböjt det erbjudandet vid tidigare läkarbesöket. Även den här läkaren gav mig samma erbjudande och sa att det förmodligen var dags nu och jag blev jämförd med att ha gått över tiden med en månad. Min livmoder och tyngden därifrån hade ju för flera veckor sedan passerat storleken för en fullgången ”normalgraviditet”, så det var ju inte så konstigt att det spände och sträckte och värkte överallt när livmodern och bäbisarna fortsätter att växa och allt som finns i kroppen måste flytta ännu mer på sig. Och eftersom att bäbisarna bara har halva platsen så är det fruktansvärt trångt för dom, så dom försöker sträcka på sig ännu mer och göra plats där inne, vilket gör att dom försöker trycka bort både revben, muskler, organ och ryggrad för mig i sina försök att få lite mer utrymme.

Läkaren ville passa på att känna på livmodertappen också och drog på sig en plasthandske medan jag drog ner byxorna till anklarna. Hon var väldigt försiktigt och även om det alltid är obehagligt, så gick det förvånansvärt bra och snabbt.

– Du har inte börjat öppna dig än och det är bra, sa läkaren och fortsatte, men livmodertappen är väldigt mjuk nu så jag tänker sjukskriva dig resten av graviditeten.

Att livmodertappen börjar mjukna är ju en förberedelse inför förlossningen, så mycket visste jag ju, och då är det också större risk att börja öppna sig eftersom att tappen nu gjort halva jobbet, så att säga. Och än vill jag inte att dom ploppar ut. Nä, 3-4 veckor till får dom allt stanna där inne och gräddas lite till 🙂

Tio minuter senare var jag på väg ut från sjukhuset med ett sjukintyg i handen och en urinodling beställd. Jo, för även om proteinet i urinprovet jag lämnat inte visade några onormala värden så gav det däremot utslag för urinvägsinfektion. Jag är ju inte förvånad över den delen… Jag har haft fler urinvägsinfektioner i mina dagar än jag kan räkna på fingrar och tår.

Kommentera