Dag 18

Pojkarna går upp i vikt och mår gott. Fast dom har blivit lite mammiga. Speciellt Damien! Får dom ligga bredvid mamma i sängen så somnar dom gott, men så fort man lägger dom i sin säng så skriker dom och gnäller mest hela tiden.

Och det där med napp… Jag har väl en lite annorlunda syn på napp än vad personalen här har, men till slut orkar man helt enkelt inte säga till personalen hur man vill ha det. Om och om och om igen!!

Jag vet inte hur många gånger jag sagt åt dom, och många upprepade gånger till och med, att jag inte vill att dom sätter vattenkannan bredvid datorn och att jag inte vill att dom ger nappen till pojkarna såvida dom inte skriker. Smågnöl är inte skrikande. Men ändå så trycker dom in nappen i munnen på dom så fort dom ger av sig ett ljud och ibland till och med i ”förebyggande” syfte utan att då grabbarna ger ifrån sig ett enda knyst.

Jag förstår inte vad det ska vara bra för?! Det ger dom ju bara ovanan att vilja ha napp hela tiden. Jag vill att nappen ska vara en ”sista utväg” för tröst, inte användas som nån ljudplugg eller nåt.

Tyvärr har det redan gett negativ effekt med allt nappsugande och pojkarna håller mig vaken mer eller mindre hela dygnet då dom sätter igång och skriker så fort dom tappat nappen. Och det gör dom mest hela tiden 🙁

Får dom närhet klarar dom sig ju utmärkt utan nappen, så det är ju inte det att dom är hungriga eller egentligen behöver nappen.

Se bara så sött och stilla dom sover bredvid varandra i vagnen efter en liten tur i friska luften. Helt utan napp!! Och hur gulligt är det inte att deras små kroppar bildar ett hjärta där dom ligger och håller om varandra.

vagnmys

Mamma mår fysiskt bättre. Psyket är det värre med och det känns som att man håller på att bli helknäpp på riktigt. Jag tror nog inte ens att interner på fängelset har det så psykiskt påfrestande som man har det här. Och det känns ju inte som att det finns något slut på det heller. Jag förstår ju att läkarna inte kan ge något datum eller tidsperspektiv när man får komma hem, men det är ju föga tröst. Det känns lika förjäkligt ändå. Och efter läkarsamtalet igår kändes som om jag stod i änden på en lång korridor med golvet fullt av såpa. Läkaren berättade om flera ”trösklar” man skulle ta sig över innan man fick komma hem, och för varje tröskel hon beskrev så fick jag mer och mer ångest och jag var alldeles grinfärdig av panik. Det känns som om man aldrig får komma härifrån 🙁

Man får ju inte direkt någon sympati av personalen här heller, utan får hela tiden höra att allt är för barnen. Ja men mamman då?! Hon måste ju ha både den fysiska och mentala hälsan i någorlunda skick för att orka ta hand om de små knytena. Och det är rena rama skitsnacket att det kommer att vara lika påfrestande hemma! Hemma kan vi ha våra egna rutiner och det är inte flera dussin olika personer som säger åt en vad man ska och inte ska göra, och dessutom inte är konsekventa utan motsäger varandra hela tiden till råga på allt, så att man blir ännu mer virrig i planeten. Och framför allt… hemma är det tyst!! Inte larm som plingar var och varannan minut dygnet runt, ingen personal som knackar på och kliver in i rummet en gång i timmen… Tyst!

Svampen i underlivet kliar inte längre i alla fall. Däremot kliar snittet så jag håller på att bli tokig och igår började även huden på låren och i knävecken att klia så jag nu är alldeles sönderkliad där 🙁 Ryggen är bättre, men långt ifrån bra och magen kniper emellanåt, men det beror nog mest på brist av bra mat. Annat än det, så måste jag väl ändå säga att jag mår fysiskt mycket bättre nu än för en vecka sedan. Så den delen går ju åt rätt håll i alla fall.

kejsarsnitt_dag_18

3 kommentarer till “Dag 18

  1. Förstår att det är frustrerande att vara ”instängd” på neo – särskilt som det är oklart när ni får åka hem. Även om neo innebär en viss trygghet så är ju hemma alltid hemma. Tyst, egna rutiner, bättre matmöjligheter m.m. Man har ju liksom nog med sömnbrist ändå med spädbarn – när det då dessutom adderas ytterligare störningar … förstår att du blir galen. Just sömnbristen kan ju knäcka vem som helst – man inser varför det används som tortyrmetod.

    Ang. napp så vägrade jag helt med min son i början, ville inte störa amningen. Sen ville inte han ha napp (jippi!):-D
    Min sambo höll på att bli galen för att lillen skulle snutta på våra fingrar oavbrutet hela kvällarna:-) I efterhand håller han dock med om att det absolut var värt det för att slippa ett ”nappberoende” barn – som för övrigt aldrig har sugit på tummen heller. Skönt att slippa avvänjning. Den period då han var ”beroende” av att snutta på oss var – i efterhand – ändå kort.
    Jag förstår absolut dem som vill att barnen ska ha napp för att det blir så lätt att lugna dem då. Många använder ju nappen som ”ljuddämpare” även när barnen börjar bli rätt stora. Dömer förstås ingen för det, men för MIG känns det fel (instinktivt känns det mer ”rätt” att mitt barn blir lugnat av mig än av ett föremål – och att det inte ”får en plugg i munnen” för att det låter – i synnerhet när det börjar bli större och kanske på ett medvetet plan (inte av instinkt) vill förmedla någonting).
    Just NÄR man ska ge napp är förstås en smaksak. På sätt och vis tröstar kanske nappen bättre om man ger den ofta, eftersom det blir en starkare vana – och barnet lär sig inte att ”skrika sig till” saker. Å andra sidan så hittar barnet kanske tröst på annat sätt för ”smågnäll” om det bara får nappen ”när det verkligen behövs”.

    Jättefin bild på de två – ser fram emot att kunna fota mina pluttar om allt fortsätter att gå bra med graviditeten:-)

    En fråga som du inte alls behöver svara på: har du varit i kontakt med pappan i samband med eller efter förlossningen? Någon reaktion från honom?

    1. Tack för att du delar med dig.

      Ja, pappan vet att dom kommit men enda reaktionen var att han gratulerade MIG. Jag erbjöd honom såklart att komma hit men fick svaret att jag nog behövde vila. That’s it! Har inte hört ett ljud sedan dess, och det var dagen efter dom föddes.

Kommentera