DeoxyriboNucleic Acid

Innerst inne måste han nog ha vetat att det var så, men nu är det bekräftat svart på vitt.

– Hej, det är Kristina från familjerätten. DNA resultatet har kommit och det är XXX som är pappan, sa en kvinna på andra sidan telefonluren.

Det fanns ju liksom inte något alternativ, så för mig var det inte direkt någon överraskande nyhet. Men på något sätt var det ändå en lättnad som strömmade inom mig. Kanske för att hela faderskapskarusellen är över. Fast det är ju såklart något jag bara inbillar mig. För jag vet ju att jag för alltid kommer att vara knuten till pappan och sista ordet lär inte vara sagt från hans sida om vart han står, vad han tycker och hur förjävligt allt är.

– Så nu ska ni skriva under ett papper om föräldraskapet. Pappan vill inte ha en gemensam träff, så då får ju du också komma ensam.

Jag är inte ett dugg förvånad. Han har ju gjort allt för att undvika oss sedan pojkarna föddes, så varför skulle han vilja det nu? Nu är det lilla hoppet han hade om att han inte skulle vara pappan helt borta, så nu har väl hans värld rasat samman totalt.

Även om jag känner en lättnad över att faderskapet är fastställt, så gnager en oro inom mig över vad som komma skall. För som sagt… sista ordet är säkerligen inte sagt om det här.
Varje gång det kommer ett sms kommer jag få en klump i magen och undra om det var nu som ”bomben” kommer där han väller ur sig hur jag har förstört hans liv.

Vad jag inte förstår är… eftersom han är pappa till barnen och inte kan ändra på den saken hur mycket han än vill och han måste betala underhåll hur lite han än vill. Så istället för att låta detta ”förstöra” hans liv, varför inte acceptera situationen och ta till sig den istället för att gå omkring och må dåligt och hela tiden vara rädd för att bli avslöjad, så att säga. Han behöver ju inte vara delaktig ändå, men att bejaka situationen skulle han ju må mycket bättre av.

Jaja… det är hans förlust att inte vara delaktig i pojkarna och hans gråa hårstrån och magsår 🙂

Kommentera