-Ja, jag har inte så mycket att säga. Allt flyter på.
Det var vad barnläkaren sa igår på ronden. Jag passade även på att fråga hur lång tid det tog innan bäbisarna blev av med sladdarna då jag tyckte dom var enormt störande med allt pipande och fastnade överallt.
Barnläkaren frågade då vilket vecka pojkarna var i och jag svarade 34.
– Då blir det…..snart.
Haha. Ja, det var ju också ett svar.
Sjuksköterskan som var med på ronden föreslog att man skulle ta bort några av sladdarna och bara behålla en. Dom säger ju hela tiden vad den kabeln heter; sutur.. satur.. nånting åt det hållet, men jag glömmer bort det hela tiden. Jag kallar den bara för Blå. Det finns ju bara en blå kabel, så det är väl enklast att säga så. Då vet alla vad det handlar om.
I flera dagar har jag fått besked om att bäbisarna ska få bada. Dom har inte badat en enda gång sedan dom föddes, så det är mer än dags nu! I förrgår efterlyste jag denne badning och undersköterskan skrev då in det i journalen också, så att det inte skulle bli bortglömt.
Sjuksköterskan visste därav om att jag ville bada pojkarna och tyckte att det var ett bra tillfälle att ta bort dom tre små plopparna som det satt fast kablar i, i samband med badningen.
Straxt innan läkaren går säger han att det var ovanligt att föräldrar vill ta bort kablar och gärna vill behålla dom så länge som möjligt, men att det var bra att kände på det här sättet.
Hm… För det där satte ju inte griller i huvudet på mig!!
När sjuksköterskan kom igen på rummet igen för att ta lite veckoprover på pojkarna så var jag tvungen att fråga.
– Du,man tar bort kablarna och dom glömmer bort att andas… varnar den blå för det?
Jo, den höll tydligen koll på både puls och andning. Så det var ju en lättnad! Undra då vad dom andra tre plopparna gör?!
Veckoprover ja… Usch, vad hemsk att höra bäbisarna gå från små nöjda sovsuckar till isande skrik på en sekund. Nålrädd som jag är kunde jag ens inte titta när dom stack dom små och det var väl bra det, annars hade jag nog börjat gråta själv av att både se och höra de små liven ”plågas”.
Hugaligen! Som min faster skulle säga.
Vid badningen blev det återigen tydligt att pojkarnas personligheter är väldigt olika. Kevin skrek blod och ville inte alls vara med, medan Damien nästan somnade.
Igår fick jag även börja amma på heltid igen 🙂 Ja, alltså deponera bröstmjölken så att pojkarna får den vid sondmatningen istället för bröstmjölksersättning. Woho! Fast det lär väl ta ett tag innan jag kommer upp i samma mängd som pojkarna äter. Även om jag har underhållspumpat, så har bröstmjölken sinat väldigt mycket. Från att kunna pumpa 75-100 ml var tredje timme har det gått ner till 25 ml! Och nu äter pojkarna dessutom mer än tidigare. Så jag behöver alltså pumpa minst 85 ml var 3:e timme för att det ska täcka deras nuvarande matbehov.
Det är inte bara på gymmet man får höra detta (med ”man” menar jag då inte mig själv då jag inte sätter mig fot där 😛 ), utan även på neonatalavdelningen…
Pumpa, pumpa, pumpa!
