En förälders omtanke

Ingår ringde min pappa och undrade hur det går för mig i allt tänkande. Jag hade väl egentligen inte så mycket mer att informera honom än jag hade sist, så samtalet blev väl egentligen bara en mer detaljerad beskrivning av alla mina tankar och känslor.

– Det verkar som att du har bestämt dig, sa pappa när jag pratat ett bra tag mina funderingar och argument fram och tillbaka, och då även om känslostormen som pågår.

– Nä, det är ju det som är grejen och det svåra i det hela. Ena sekunden har jag bestämt mig för abort. Det skulle vara så enkelt att fortsätta livet precis som det alltid har varit. Inte behöva ansvara ekonomiskt för någon annan och att ha friheten att kunna göra vad jag vill, när jag vill. Men i nästa sekund har jag ändrat mig och bestämt mig för att behålla barnen. Jag är ju faktiskt fullt kapabel till att kunna ta hand om barnen. Jag är en, rationell, vuxen människa som inte har tummen mitt i hand och har ett ekonomiskt sinne och skulle, trots svårigheterna, klara av det, även om det skulle vara jobbigt. Och så är det då också känslorna. Om det är hormoner eller modersinstinkten som påverkar mig vet jag inte. Men tanken på abort tar emot så fruktansvärt och tårarna bränner bakom ögonlocken varje gång jag tänker på det. Så, som du ser… det är jättesvårt att komma fram till ett beslut när jag hela tiden hoppar fram och tillbaka med vad jag vill göra.

Hela samtalet var ju en beskrivning av alla mina för och emot argument och vad som skulle bli konsekvenserna av de båda samtalet, så svaret var ju mer som en sammanfattning.

Efter det här kom en ny oro fram. Fast den här oron var min pappas….

– Om du nu behåller barnen, tänk om pappan ändrar sig och vill vara en del i deras liv. Det är ju något som du måste tänka på att det kan hända i alla fall.

– Inte mig emot! Jag skulle aldrig hindra honom från att vara delaktig på något sätt. Och både barnen och jag skulle ju bli glada över det.

– Men det finns ju en risk att han gör som din mamma gjorde och tar barnen och flyttar till andra sidan Sverige. Detta trots att vi skildes som vänner.

– Först och främst så har jag svårt att se att han skulle göra det över huvud taget. Hela hans liv är ju här och han har ju även en dotter här i stan som han älskar över allt annat, och jag tror absolut inte att han skulle flytta ifrån henne. Men jag ska inte svära vid det. Man vet ju aldrig vad folk är kapabla till när det kommer till kritan. Men det är så väldigt långsökt. Men om han nu skulle flytta, så har han inte rätt att ta med sig barnen.

Det här var början till en rätt lång diskussion där min pappa och jag då hade skilda åsikter, eller vad man ska kalla det för.

– Är man inte gift, fortsatte jag, så får mamman automatisk vårdnaden. Däremot har pappan alltid en laglig umgängesrätt. Men såvida inte jag skriver på ett papper där jag godkänner att han också ska ha vårdnaden, så har han inget som helst att säga till om vad kommer till barnen. Varken det ekonomiska, boendet, dagisval eller beslut om deras hälsa. Den enda rättighet han har är att få träffa barnen. Och skulle jag godkänna en delad vårdnad, så han i alla fall inte rätt att ta dessa beslut själv. Ingen av oss skulle i det fallet ha rätt att ta dessa beslut på egen hand. Men, som sagt. Enligt lag så blir jag ensam vårdnadshavare tills och om den dagen jag skriftligen godkänner något annat.

Pappa tvivlade starkt på det här jag berättade och mamma hade, trots gemensam vårdnad, tagit med mig och flyttat utan min pappas samtycke. Mycket i lagen kan ju ha förändrats de senaste 30 åren eller så, så att det är ju möjligt att mamma lagligen kunde göra det när jag var liten eller att min pappa inte visste om sina rättigheter som vårdnadshavare.

Kuratorn jag träffar gav mig, vid första besöket, ett hjälpmedel för att kunna bena ut alla tankar och känslor. Det var en tabell med fyra rutor där två av dom var för- resp. nackdelar att göra abort och de andra två var motsvarande för graviditeten, det vill säga hur situationen skulle vara med eller utan barn. Någon kuratorn också varit tydlig med är att det är viktigt att ta ett välinformerat beslut och att beslutet ska tas utifrån vad man själv, som kvinna, känner är rätt (eller är ”minst svårt”, vilket synonymt används i mitt fall).

Jag har ju själv märkt att mina tankar och argument har förändrats. Eller inte dom i sig, utan sättet jag ser på dom. Från början var det ett förtvivlat kaos. Nu kan jag överväga saker och ting mer förnuftigt och sansat. (Barnens pappa skulle nog inte hålla med, då hans åsikt om vad som är förnuftigt är att göra abort. Men det är ju inte så enkelt när man väl sitter här med beslutet.) En del i den här processen har ju då även varit att informera sig själv. Jag vet ju hur livet skulle se ut utan barnen, så det är ju mest hur livet skulle förändras med barnen, som jag fått försökt bilda mig så bra uppfattning om som möjligt. Bland annat det ekonomiska, vilket för mig är min största oro. Jag har även fått tänkt mig in i situationen som ensamstående. Jag kan inte förlita mig på andras hjälp eller att barnens pappa en dag ändrar sig och vill vara delaktig. Så den oro över saker och ting som min egen pappa har över situationen, då främst om jag behåller barnen, har jag tänkt igenom. Både en och sju gånger.

Jag vet att mycket jag skriver handlar om att behålla barnen och det kan verka som att jag har bestämt mig för det. Men jag har verkligen inte bestämt mig. Som jag skrev i början på detta inlägg så ändras mitt beslut hela tiden. När jag bestämt mig för en sak börjar tankarna över andra alternativet och jag ändrar mig. Så går jag omkring hela dagarna i princip. Anledningen till att mycket jag skriver handlar just om att behålla barnen, är väl främst det att det är en okänd faktor. Jag vet ju hur livet ser ut utan barn och behöver inte fundera så mycket över det.

Men det är ju inte bara det här med att behålla eller inte behålla barnen som jag överväger. Det fanns ju, som sagt, en till sak att överväga. Abort eller inte. För det är faktiskt två skilda saker att överväga. Jag drog en parallell hos kuratorn som var en väldigt bra jämförelse, men jag kommer inte ihåg den just nu tyvärr. Men det är svårt för någon som inte befunnit sig i valet att förstå, så jag ska försöka dra en annan parallell istället.

Låt oss säga att du står med valet att ha en bil eller inte. Det är ju en fråga i sig. Sen har du även valet att behålla din befintliga bil eller köpa en annan. Där han man en annan fråga. Dom hör på något sätt ihop och påverkar varandra. Men det är ändå två olika saker att överväga.

Jag svamlade väl iväg lite där ifrån vad jag började med att skriva, men jag ville få fram är att allas omtanke och synpunkter i all ära och ibland är det även skönt att få prata om situationen. Men det är i slutändan ett beslut jag måste ta på egen hand utifrån mig själv och ingen annan och jag hoppas bara att alla som mitt beslut kommer att påverka på ett eller annat sätt, litar på att jag övervägt mina alternativ noggrant och tagit det beslut som känns rätt… eller minst svårt att leva med.

 

Kommentera