En månad!

Wow! En hel månad har gått sedan trollungarna såg dagens ljus för första gången! På ett sätt känns det som att det knappt att passerat någon tid alls, på ett annat sätt så har det känns som en evighet.

För några månader sedan fick jag kontakt med en annan tjej som är i samma situation som mig. Ensam och väntar tvillingar. Hon hade beräknad förlossning 1½ vecka före mig, det vill säga om en vecka. Idag ska hon bli igångsatt och bli mamma för första gången även hon. Exakt på dagen en månad från när mina trollisar förlöstes med kejsarsnitt. Det var mycket som hände, och snabbt gick det, när mina bäbisar kom till världen så jag känner mig lite snuvad på konfekten på något sätt. Jag hann knappt reagera så var dom ute.

Jag har alltid varit livrädd för förlossning och det har väl bidragit till att jag inte velat skaffa barn. När jag valde att fullfölja graviditeten så hoppades jag innerligt på ett kejsarsnitt. Men ju längre tiden gick desto mer vande jag mig vid tanken på en vaginal förlossning och till slut såg jag till och med fram emot det. Ja, inte smärtan då, men att vara den som bringar barnen in i livet och få hålla dom i famnen efteråt. Och en vaginal förlossning är ju såklart även medicinskt bättre både för barnen och mamman. Men detta blev jag då snuvad på. Ja hela förlossningsupplevelsen…

Klockan 22 på kvällen åkte jag in och trodde att jag skulle få beskedet att jag hade förvärkar eller foglossningar och bli hemskickad igen. Så var ju inte fallet. Man satte in värkstoppande och värkarna avtog till att kännas som lindrigare mensvärk. Jag hade blivit informerad om att jag inte skulle komma ifrån sjukhuset utan bäbisar och eftersom jag var i vecka 33 så försökte dom stoppa värkarbetet. Hade jag varit i vecka 34 hade förlossningsarbetet fått fortsatt. Det handlade bara om en enda vecka, så jag trodde på något sätt att jag skulle bli inskriven på sjukhuset tills att jag kommit in i vecka 34 och att man därefter tog bort det värkhämmande droppet. Jag kunde, eller ville, inte tro att bäbisarna ville ut redan då. Dom mådde ju bra där inne! Dagen därpå hade inte läget förändrats. Tyckte Jag i alla fall. Jag kände fortfarande som om jag hade lite mensvärk, så jag trodde inte det var någon fara på taket.
11.30 förändrades allt då läkaren gör ett VUL och en undersökning och jag har fortsatt att öppna mig och jag får beskedet att bäbisarna ska ut. Nu! Jag brast ut i storgråt. Dels av chock, dels av rädsla. Allt gick jättefort därefter. En barnmorska kom in och tog av mig kläderna och satte på mig sjukhuskläder. En narkosläkare kom in och informerade om bedövningen. En timme efter att jag fått beskedet att barnen skulle förlösas med kejsarsnitt, så rullades jag iväg till operationssalen.
Jag hann inte förbereda mig. Jag fick aldrig mina små pojkar lagda på bröstet. Det var knappt att jag fick en glimt av dom innan dom rullades iväg till neonatalen.
Så… ja, jag känner mig snuvad på konfekten. Det blev ju inte alls som jag hade tänk och det här scenariot hade jag ens inte kunnat föreställa mig. I tankarna kring kejsarsnitt så hade det varit ett planerat kejsarsnitt. Men så blev det ju inte.
Trots allt… jag är ju ändå så klart jätteglad över att pojkarna kom ut friska och krya. ”Skolboksexempel” som ena barnmorskan från neonatalen sa, som var med vid förlossningen.

Ja, det här var ju, på dagen, en månad sedan och idag kanske vi blir utskrivna från neonatalen.
Barnen är mätta, bytta och sover gott i sin säng efter att ha varit jätteduktiga i natt på att båda äta och säga till att dom är hungriga. Om två timmar ska vi vara tillbaka på sjukhuset och träffa läkaren igen. Det är lite tudelade känslor. Jag vill såklart vara hemma med mina små trollungar, men en del av mig vill ju ändå ha kvar neonatalen som livlina ett tag till.

3 thoughts on “En månad!

  1. Förstår att du vill ha kvar livlinan efter den vidriga upplevelsen i går:-( Har du funderat på andningslarm? Det är ju inte på något sätt en garanti, en det kan kanske ge viss sinnesfrid att kunna bli varnad vid andningsuppehåll, så slipper du hålla dig vaken/i samma rum för att känna att du ska vaka hela tiden.
    Grattis på enmånadsdagen!

    1. Jo, jag ville skaffa andningslarm till bäbisarna, men neopersonalen var väldigt bestämd med att man inte skulle ha det såvida det inte var rekommenderat av läkare. Tror det hade något med att göra att det dels inte var så bra för barnen och dels att man kan göra mer skada än nytta om barnet gör andningsuppehåll och man får panik. Små barn, speciellt neobarn, gör små korta andningsuppehåll då och då vilket är full normalt. Så man kan överreagera och skada barnet.

  2. Ja, det gäller förstås att inte jaga upp sig till fullständig panik p.g.a. ett larm. (Läste om en mamma som höll på att kväva sitt barn för att hon grävde så vilt efter nappflaskans ”försvunna” napp i svalget på barnet – svalget svullnade upp så att barnet knappt kunde andas. Nappen hade barnet puttat in med tungan så att den hade åkt in i flaskan …)

Lämna ett svar