Enough is enough

I går natt fick jag spelet! Detta eviga gnällande från bäbisar minst en gång i timmen hela nätterna och egen förkylning på det… Tålamodet hade nått sin gräns.
Vid 2 vaknade Damien och började gnälla. Inget ovanligt med det i och för sig. Han väckte Kevin som också började gnälla. Jag gav Kevin flaskan och han somnade om, men Damien vägrade och sparkade och slogs som en väderkvarn samtidigt som han gnällde och pratade om vartannat. Det tog ju inte lång stund innan han väckt Kevin igen, så jag la Damien under mitt täcke och gav Kevin nappen och snutten så att han somnade om. Men Damien fortsatte sitt race och inget dög. Flaska… napp och snutte… vatten… gungas. Helt fruktlösa försök! Efter en halvtimme av sparkar, fäktningar och gnäll fick jag nog.

– Nä, men då får du sova i din säng! sa jag irriterat och lyfte bestämt upp Damien från min säng och gick in med honom i barnrummet där jag lika bestämt lade ner honom i ena spjälsängen.

Jag kände hur fruktansvärt irriterad jag var på grabben. Jag tröck in en napp i munnen, som han spottade ut lika fort igen, gav honom snutten och la på honom en filt, vilket han sparkade av sig direkt. Sen vände jag på klacken och gick och la mig bredvid en djupt sovande Kevin.

Jag hade förväntat mig höga skrik, men det var tyst från barnrummet ? Efter några minuter hörde jag hur det bökades, gnälldes och jollrades om vartannat från pojkarnas rum. Åh, vad jag kände mig dum när Damien låg där inne och pratade snällt med sig själv. Då ville jag ju bara gå in till honom, slita upp honom och krama mitt lille troll. Men när gnället satte igång igen kände jag åter igen hur fruktansvärt less och trött jag var på detta nattgnällande som varat i runt en månads tid!

En timme höll han på. Sen blev det tyst. Jag smög in i barnrummet för att kolla till honom, men jag möttes av något helt annat än vad jag förväntat mig. Ett litet troll som sprack upp i världens leende när han såg mig. Inte sov han inte! Några sekunder senare började väderkvarnen att gnälla igen och än en gång la jag på honom filten, gav honom nappen och sa att det var dags att sova nu. Sen gick jag och la mig i min säng igen.

En halvtimme låg jag och lyssnade på Damiens tröttgnäll. Nu var det inte längre allmänt gnällande utan jag hörde det där utmärkande tröttgnället som jag, vid det här laget, är så välbekant med. När det övergick till ett ledset gnäll så gick jag och hämtade Damien och la honom bredvid mig i sängen och det tog inte många sekunder innan han däckat.

Efter 2 timmar av gnällande, jollrande, stånkande, stönande och vevande med armar och ben så hade han äntligen somnat! Efter det fick jag 3 timmar ostörd sömn innan båda vaknade för dagen.

Det kanske är så man ska göra? Låta honom gnälla av sig innan det är dags för nattsömnen.

När jag på morgonen loggar in på Facebook så är det första jag läser ett inlägg från en tvillingmamma som förlorade en av sina bäbisar kvällen före. 9 månader fick han på jorden… Det är så fruktansvärt hemskt att läsa, även om det bara är några rader och jag inte känner dessa familjer. Och jag som blir förbaskad över lite nattgnällande… Det verkar så oerhört obefogat helt plötsligt! Vilken jäkla ånger man skulle ha om man förlorade sitt barn och det sista man gjort är ett agerande i ren frustration och irritation. 😥

Lämna ett svar