När grabbarna var 2 veckor gamla så kom min yngsta lillebror och hälsade på för att hjälpa till att få ordning här hemma. Jag hade ju ens inte köpt spjälsängar!! Jag hade varit så övertygad om att pojkarna skulle komma runt vecka 36-38 så det blev en riktigt chock när jag den 20 juli 2013 åker in på kontroll på förlossningen då jag känt spänningar i magen och ett ”skärp” runt hela magen som kändes som mensvärk, och så får jag beskedet att jag har värkar och att läkaren dagen därpå vill ”plocka ut dom”, som hon sa. Jag var då i vecka 33+0 och kände mig inte alls redo än. Jag hade ju ett inbokat besök på MVC dagen därpå då vi skulle gå igenom förlossningen. Vi hade ju inte pratat nåt alls om det än!
Men ut kom dom… friska, underbara och väldigt små varelser som jag knappt vågade hålla i. 😛
Nu är det stora killar som yr omkring här hemma. 🙂 Hade Damien bara vågat släppa gåvagnen skulle han kunna springa omkring här. Och då menar jag springa… för det är det han gör med gåvagnen. Kevin är lite mer ostadig, men han kör en annan metod han istället för att lära sig gå. Han ställer sig rakt upp från golvet och så står han några sekunder ungefär som om han funderar på om han ska våga ta ett steg eller inte, och så sätter han sig ner igen. Damien står också utan stöd, men det har mest varit att han släppt det som han hållit i. Men de senaste dagarna har även han ställt sig upp några gånger utan något att hålla sig i.
Tänk vad snabbt dom lär sig, som små liven. Och utan att nån lär dom hur man ska göra! Det är väldigt fascinerande hur det liksom sitter i ryggmärgen vad det är dom ska göra 🙂
Men åter till tråden innan jag tappar bort den…
På söndag firas pojkarnas 1 års dag. Dom fyller ju inte förrän på måndag, men som de flesta vet… det brukar ju passa bäst med kalasande på helger 🙂
Självklart bjöd jag även in mina syskon och även fast det är 60 mil enkel resa mellan oss, så kommer min yngsta lillebror nu igen … nästan ett år sedan vi senast sågs. Vilken underbar överraskning 😀
Veckan efter att han senast for hem härifrån så reste han till Australien för att jobba och semestra, och nu har han precis kommit hem till Sverige igen. Åh, vad jag längtar att få träffa honom igen!! Och vilken chock det kommer att bli för honom att se trollen som inte alls längre är små 2 kilos bäbisar utan 10-11 kilo småbarn. (Vi har inte vägt oss sedan 10 månaders kontrollen och då var dom straxt över 9 kg).