FL vs. FB

När jag fortfarande var gravid, och när barnen var precis nykläckta, så spenderade jag en hel del tid på familjeliv.se. Nu är det Facebook som gäller, i grupper för tvillingföräldrar och ensamstående föräldrar.

Vilken skillnad det är!! Båda är ju diskussionsforum på ett sätt, men det är verkligen som natt och dag!

På familjeliv tycker jag att man blir påhoppad för minsta lilla och alla ska tycka till om saker, oavsett om dom har någon erfarenhet av ämnet eller inte. Jag upplever det mest som att det blir konflikter och alla trådar bara urartar på familjeliv.

Ta en sån sak som ett skrikande barn. Jag vet inte hur många olika trådar på familjeliv som det har diskuterats. Majoriteten har ”hoppat på” minoriteten (och ofta trådstartaren) för att man låter eller låtit sitt barn skrika. Tydligen är man en jättedålig förälder om man låter sitt barn skrika mer än några sekunder och barnet kommer att få värsta konsekvenserna i livet av att ha skrikit som barn. Det kan handla om allt från att dom blir osäkra, agerar ut eller till och med blir narkomaner på grund av det. Fruktansvärt löjligt påstående om du frågar mig!

Nu till skillnaden med Facebookgrupperna…

Här är det människor i exakt samma sits som vet precis vad man pratar om och som förmodligen upplevt det själv. Jag har inte märkt av något fördömande på något sätt i de grupper jag är med i. Tvärtom! Man får ett enormt stöd och vet att man inte är ensam om sin situation och att man inte är en dålig förälder. Att, som tvillingförälder, ha två skrikande barn och vara ensam vid det tillfället är väldigt påfrestande. Inte bara för hörseln och tålamodet, men för självkänslan. Man tycker man är världens sämsta förälder som bara kan trösta en i taget, och alltså låta ena skrika för att man inte fysiskt räcker till. Man får helt enkelt ta den som skriker högst. Man har konstant dåligt samvete över att ena får mer uppmärksamhet än den andre, för det är oftast så att ena tvillingen är mer tyst och lugn än den andre. I mitt fall är det Kevin. Det känns så hemskt att han blir försummad för att Damien är mer högljudd och skriker så fort han är vaken. Om man inte roar och bär omkring på honom, vill säga. Då får Kevin ligga och leka för sig själv i babygymmet eller i babysittern. Oftast gör han det utan att klaga, men ibland vill även han ha mamma. Men han gnölar mest när han är missnöjd, och är då alltså inte lika högljudd. När Kevin börjar skrika eller gråta, då vet man att han menar allvar, så då får man lägga ner Damien oavsett om han vill eller inte, och låta honom skrika bäst han vill. Jag kan ju omöjligtvis gå omkring och bära på båda två samtidigt, så jag har ju inget val.

Nu är det ju inte så att jag lämnar ena gråtande barnet i sticken och går därifrån. Är dom båda missnöjda försöker jag sitta med båda bredvid mig och roa och trösta så gott det går. Men ibland måste jag lämna dom gråtandes också och det känns hemskt.

Men när man är så kissnödig att man ser stjärnor så måste man lätta på trycket. När barnen är så hungriga så att som skriker i högan sky, så måste jag lämna dom eller sätta ner dom för att göra mat. När ena börjar skrika medan jag badar eller byter blöja på hans bror, så kan jag ju inte släppa det barn jag håller i för att trösta den andre. Ja, det finns tillfällen då jag inte har något val annat än att låta barnen skrika en stund.

Säga vad man säga vill, men har man inte befunnit sig i situationen (oavsett vilken det är), så kan man heller inte döma någon annan för deras handlande. Ja, självklart finns det ju undantag för den regeln också, men nu pratar jag då ämnen som rör Familjeliv vs. Facebook.

Kommentera