F’låt!

Hm… Det verkar som att jag få be mina små trollisar om ursäkt.

Ibland på nätterna så är en av dom otröstlig och vill inte somna om efter matning. Vet inte om det är närhetsbehov eller magont. Dom ligger ju och stånkar, stönar och pruppar efter maten. Men det gör dom ju alltid, så jag kan ju inte veta om det är ”vanligt” klämmande eller om det är nåt som som gör ont.
Jag ger nappen och det blir tyst två sekunder tills nappen åkt ur igen. Det är inte så lätt att hålla nappen kvar i munnen när man tar i så det sprakar i baken. För att få mig någon sömn så får jag då ta den griniga bäbisen, som ligger 2 dm ifrån mig i en liten bädd, och lägga den hud mot hud precis intill mig istället. Jag sover väldigt lätt när jag har bäbis så nära för att jag är rädd att den ska klämmas eller kvävas, men jag har den bortvänd från mig så att vi ”skedar” så att jag förhoppningsvis inte kväver den i alla fall. Men jag får ju lite sömn då i alla fall, än att ha en gråtande bäbis bredvid.

Det är inte alla nätter, som tur är. Men igår var en sån natt.

När trollungarna börjar gnöla under nattvilan så går det att ge dom nappen en halvtimme eller så innan det blir fullt skrik efter mat. Eftersom att dom nu äter var fjärde timme på natten visste jag att det var dags för mat vid 9, så när dom började gnöla vid 8.30 var det dags för mig att kliva upp och börja värma mat åt dom.

Jag ser då en stor fläck under Damien, som fått legat hos mig efter sista matningen vid 5. Det är inte första gången jag ser den här fläcken. Det brukar alltid finnas en när jag haft en sovande bäbis bredvid mig. Jag har skyllt på grabbarna och deras kissande, och att då blöjan läckt eller att deras små snoppar varit riktade så att dom kissat ut genom blöjan. Fläcken under Damien var alldeles för stor för att det skulle vara troligt att så var fallet.

Jag får nog, som sagt, be om ursäkt och rikta beskyllningen åt min egen kropp. Jag tror nog att det är den som säger åt mig ”skyll dig själv för att du inte nattammar och sen sover bredvid en gråtande bäbis”!

mjolkpol

Nattmatning går oftast till så att jag flaskar dom och kollar på TV samtidigt. Sedan lägger jag ner dom i sin bädd bredvid mig och kollar en liten stund till på TV innan jag själv somnar om. Dom ligger ju och stånkar och stönar ett tag när jag lagt dom, så jag kan i alla fall inte somna om direkt. De gånger dom faktiskt somnar tvärt, utan något stånkande, så har jag stängt av TV’n och släckt lampan för att själv få sova. Har inte Damien somnat ordentligt tar det inte många minuter innan han börjar gallskrika. Jag tänder lampan, ger honom nappen som han såklart tappat när han skrikit och släcker igen när det blir tyst. Då börjas det om med skriket. Så där håller han på tills att han somnat med lampan tänd, såvida jag inte lägger honom hud mot hud mot mig. Det verkar ju inte vara det att han inte kan se mig, för jag kan ligga bredvid med lampan tänd utan att han gapar för fulla muggar.

Så undra om bäbisar kan vara mörkrädda?

2 thoughts on “F’låt!

  1. Tindra var iaf mörkrädd, det utveckades senare till det jag trodde va nattskräck. Men helt klart kan dom vara mörkrädda

Lämna ett svar till JessAvbryt svar