Igår var första dagen som grabbarna varit ifrån varandra. Kevin lämnades på dagis och Damien, som fortfarande inte är riktigt kry, fick vara med mig.
Jag trodde det skulle bli lite oroligt, men det gick hur bra som helst! Till en början var Damien lite osäker och rastlös, men det gick ganska snabbt över och han blev ”varm i kläderna” och busade på precis som vanligt. Möjligtvis att han var lite mer medgörlig än han normalt sett är. Men det kanske beror på att han inte hade en brorsa att trigga upp honom 😛
Vid tretiden hämtade jag Kevin på dagis igen. Det var knappt att han reagerade när jag kom. Inte annat än att han ville visa mig ’Uuulga’ (Julgran) 😀
Redan när jag satte Kevin i bilen, där Damien satt och väntade, så började gnället igen. Suck! Är det dom två tillsammans som bildar kombinationen gnäll, skrik och bråk?! Gnället och missnöjet höll på ända tills vi kommit hem och fått av oss ytterkläderna. Sedan var dom tysta som små möss och satt snällt och lekte med varandra. Jag tror nog aldrig som varit så snälla och tysta så länge förut. Inget kivandes, inget bråkandes om saker, inte gnällande över att mamma inte satt bredvid och lekte.
Dom satt till och med snällt i Damiens ”nya” säng och läste för varandra. Åh, gotroll!!
Tid ifrån sin tvilling kan antingen bli en separation av gråt och förtvivlan eller, som i pojkarnas fall, en paus för att mer uppskatta tiden tillsammans.
Nu på morgonen är dock allt tillbaka till det normala igen och det bråkas om leksaker, mammas uppmärksamet och vem som satt vart först 😛