Gonatt min skatt

Har du någonsin funderat över hur det är att leva med tvillingar på två år? Då ska jag berätta det för dig…

Klockan 5 börjar första vakna upp. Ligger han inte närmast mig så ska han klämma sig in där, även om det innebär att lägga sig på brorsan. Oavsett så det blir gnäll efter den försvunna nappen, fötter i ansiktet, sparkar och armbågar i magen och till slut två vakna och gnälliga barn som man försöker få att somna om till klockan 6 i alla fall. In i det längsta försöker man, vilket också innebär en hel del spring på barnen i och ur sängen och slutligen får man själv hoppa upp snabbare än kvickt då man hör toalettlocket, dvd spelarens fack, det slamras i köket eller underskåpet på spisen dras ut. På dom tre sekunderna det tar innan man kommit till barnen så är det redan för sent. I toan ligger en snutte eller en toarulle. I dvd spelaren har dom tryckt in en skiva på sniskan eller så har dom ”diskat” och golv och skåp är slaskiga och diskmedelet dom fiffigt nått genom att ta fram en stol är till hälften uthällt på både diskbänk och barn.

– Ajjabajja, ni får inte göra så där!

Barnen sätts i soffan med en macka och en flaska kräm och mjölk eller yoghurt. Nu är dom lugna en stund medan jag får städa efter deras morgonbus.

När jag kommer in till vardagsrummet har en, eller båda, tryckt in dinappen i flaskan och smetat yoghurt i soffan och på filten dom haft över sig. Tur i oturen att dom bara får, mer eller mindre, färglös mat i vardagsrummet. Medan jag går och hämtar trasor och bär undan flaskor så har barnen bestämt sig för att sätta på Karlsson på taket. Även om filmen redan visades. Det är deras favoritfilm för tillfället och Kevin pratar även om den lagom tjocka mannen i sina bästa år när han sover. Deras tryckande på dvdn har för femtioelfte gången orsakat att den är strömlös. Eller nåt fel är det. Det är helt mörkt i displayen och tvn visar en svart bild. Jag får ännu en gång vicka på kablar, dra i och ur strömsladden och skaka lite på spelaren för att få igång den. Så, nu sitter dom still en stund så att jag kan fortsätta torka soffan och slänga in filten i tvättmaskinen.

Barnen hör såklart att att jag är i badrummet och springer efter. Medan jag håller på med tvättmaskinen har dom klättrat upp på toaletten och jag hinner precis hindra Damien från att spruta in tvål i sin mun.

Jag tar fram fingerfärg, penslar och papper och barnen är snabba att klättra upp och sätta sig i sina stolar. Medan dom målar, både på papper, bord, sig själva och varandra så passar jag på att diska. En bra dag hinner jag diska färdigt, men inte idag. Kevin har fått nog av målandet och hoppat ner från sin stol. Full i färg sätter han sig på min stol och kladdar med sina färgglada fingrar innan jag hinner stoppa honom. Och då är jag ändå bara fyra meter ifrån. Jag lyfter ner Kevin och tvättar av honom det värsta med tvättlappar. Under tiden har Damien hoppat ner från sin stol och dragit fram en pall till diskbänken och står nu där och slaskar så att hela fan blir blöt, den rena disken i diskstället blir färgglatt och gulgrönt vatten rinner längs med skåpsluckorna. Jag lyfter bort Damien och tar förpackningen med tvättlappar för att tvätta av honom också, sedan visar jag in barnen till vardagsrummet, som också är deras lekrum, och ger dom ett varsitt mariekex. Sedan går jag tillbaka till köket för att diska färdigt och plocka undan efter målarstunden. Barnen skriker och bråkar och Kevin kommer skrikandes för att klänga sig fast vid mig och säger ”bär”. Damien kommer tätt efter och klättrar till hälften upp på diskbänken genom att använda armar och fötter. När han inte hittar det han söker skriker han högljutt ”kaaaka”. Jag ställer ner Kevin på golvet för att ge barnen ett varsitt mariekex igen. Men Kevin vill inte ha det utan kryper nästan in i mig och ömsom gråter, ömsom skriker om att bli buren igen. Jag letar upp Kevins napp och snuttefilt och sätter mig med honom i soffan för att titta i en bok. Då kommer Damien, som efter att han fått kakan ställt sig framför Barnkanalen på tvn, och vill också läsa bok. Det tar inte mer än två minuter så slåss barnen om boken så pass att jag får ta undan den från dom. För någon annan bok duger ju inte. Jag gör ett nytt försök med Karlsson och barnen blir nöjda. Jag går tillbaka in i köket och blir tillslut färdig med disk och färgkladd. Barnen måste vara väldigt inne i filmen.

Jag går in i vardagsrummet för att kolla till dom innan det är dags att sätta igång med lunchen. Där står dom båda med rumpan bar och stampar i en våt fläck på golvet.

– Ni får inte kissa på golvet! Ajjabajja!

Jag bär in barnen i deras rum, sätter på dom nya blöjor och ger dom sedan en bunt med böcker dom kan bläddra i i deras sängar. Jag går därefter för att torka upp kisspölen och sedan in i badrummet för att lägga ifrån mig trasan. Genom den öppna dörren till barnens rum ser jag att ena sängen är tom. Jag sticker in huvudet i rummet och ser till min fasa att båda sitter i översta lådan på en byrå.

– Där får man absolut inte sitta! Jättefarligt.

Jag lyfter ur barnen ur lådan och erbjuder dom en glass. Fast egentligen är det fryst yoghurt. Barnen springer in i köket, klättrar raskt upp i deras stolar och sitter och skriker efter glass. Jag ger dom en varsin ”pinne” och ställer mig sedan vid diskbänken för att påbörja lunchen.

Kevin klättrar ner från sin stol, fortfarande med glassen i handen så det blir kletat överallt, och går fram till kökslådorna för att dra ut den nedersta och ställa sig på den. Jag säger åt Kevin ett par gånger att gå och sätta sig på sin stol igen, fast det lyckas inte så att jag får bära tillbaka honom. Nu är det Damiens tur att klättra ner från sin stol. Han drar ut underskåpet på spisen och ställer sig på den.

– Ajjabajja. Farligt. Jättevarmt.

Jag lyfter bort Damien och sätter honom i sin stol och fortsätter sedan med lunchen. Men det tar inte lång stund innan båda klättrat ner från sina stolar, dragit fram pallar och ska stå på varsin sida om mig där det både är varma spisplattor, knivar och glas. Dom kivas om bästa platsen, ska ta på allt, skriker som stuckna grisar, gräver i slasken efter ”godbitar” och ska smaka på allt. Ätbart eller inte.

Jag torkar av barnen efter glassätandet och ger dom lådan med deras kökssaker så att dom kan laga mat på golvet. Det är dom nöjda med – en stund. Sedan börjar dom inse att dom är hungriga och skriker ”maaaat”, slår men kastruller och bestick, försöker klättra upp på mig och drar ner mina byxor på köpet. Jag ger dom några bönor i en skål så att dom ska hålla sig lugna en stund så att maten blir färdig nångång. Då utbryter ett matkrig där bönor kastas genom hela köket, skålar slås i varandras huvuden och mer skrik och gnäll följer det.

Efter mycket om och men är maten klar. Dom sätter sig otåligt och hugger med gaffeln i bordet för att jag inte serverar fort nog. Kevin hugger in på maten, trots att den egentligen är alldeles för varm. Han spottar ut några gånger tills att maten kallnat tillräckligt för honom efter att jag blåst mig blå i ansiktet. Damien petar i maten och får i sig en böna och ett majskorn. Sedan börjar han mata Kevin istället som glatt låter sig matas.

– Nej, ät din egen mat Damien. Kevin kan äta själv.

Damien ställer sig upp i stolen och börjar hoppa och jag tillrättavisar honom att man sitter ner i stolar. Just som Damien landat med rumpan i sin stol följer Kevin sin brors exempel och jag får säga åt Kevin att han heller inte får stå i stolen.

– Batten.

Jag brukar sällan ge dom dryck med maten utan när dom ätit färdigt. Men frågas det efter vatten så får dom såklart det. Jag häller upp lite vatten i en varsin mugg och ger dom. Jag kan inte bara ge ena, då blir det bråk om muggen och nån som till slut får ett blåmärke av sin bror, för får ena ska andre också ha. Bara för att…

– AJJABAJJA! Inte hälla ut vatten i maten!

Samma sak varje måltid. Det kanske låter som en lätt sak att förhindra, men dom är snabba som illrar och liksom vet att välja ett tillfälle när min fokus ligger på brorsan eller att ha vänt mig om för att ta fram lite papper. Jag tar bort vattnet och förklarar att man inte får vatten om man bara leker med det. Damien blir förbannad och kastar både gaffel och tallrik tvärs över bordet så det landar på golvet på andra sidan.

– Kastar man bort maten får man vara utan!

Jag tar bort Damien från hans stol, torkar av honom och lägger honom i vagnen för sin middagslur. När jag kommer tillbaka till köket sitter Kevin med tallriken på huvudet och hugger med gaffeln i bordet samtidigt som han med andra handen viftar ner maten från bordet ner på golvet.

– AJJABAJJA! Inte kasta mat på golvet! inte slå med gaffeln på bordet! Inte sätta tallriken på huvudet!

Jag lyfter bort Kevin från bordet och lägger honom också i vagnen. Klockan visar nu 11:00.

Nu får jag en timme att samla mig. Hur ska jag överleva när dagen kommer då dom inte längre sover middag?!

image

2 thoughts on “Gonatt min skatt

  1. Det bästa är att dom blir äldre. Ett hett tips är faktiskt att dels skaffa dom varsin ipad. Det är min räddare i livet! Guds gåvatillmsmåbarnsföräldern. Sen brukar jag försöka dela på dom ibland så den enasysselsätts med en sak å den andra är i närheten sv mig. Å en tredje sak som inte är lika självklar…skaffa större lägenhet/hus. Det är såå mycket lättare när dom har mer utrymme. Men det är ju ingen lätt lösning hehe. Å en tröstande tanke kan iaf vara att när dom är typ 3-3,5 år, så är dom väldigt självgående på ett annat sätt. Dom är inte beroende av dig så mycket. Så du får blicka framåt ett år

    1. Dom har varsin surfplatta, men den används bara när det behövs extra uppmuntran, som vid hårklippning och sjukdom. När dom väl använder den så blir det ett heltidsjobb för mig också då dom stänger fönster och fipplar på så att spel/youtube försvinner 😛
      Större lägenhet är inte aktuellt men har letat efter hus i flera år. Är dock väldigt kräsen med vad jag vill ha och vart jag vill ha det. Tanken är ju att bo där resten av livet 🙂
      Och visst… det blir lättare ju äldre dom blir. Även om dom är hej så vilda nu så är det ändå lättare än när dom var spädbarn, och det tackar jag stjärnorna för. Annars hade jag inte överlevt första året 😛

Kommentera