Gravidmage & amning

Tyckte jag att tiden stod still under graviditeten är det inget mot vad den gör nu.

För exakt tre veckor sedan låg jag i min egen säng och slökollande på Judys domstol och hade värkar. Fast det visste jag ju inte att jag hade. Det kändes ju som molande mensvärk och foglossning.

Under senare delen av graviditeten så kändes det jättejobbigt att vara gravid. Magen var i vägen överallt, alla krämpor jag hade och oron över de små där inne i magen. Trots det så saknar jag gravidmagen. Känslan av fosterrörelserna och förväntningarna över vad som komma skulle. Och framför allt friheten. Fast den känslan kanske är rätt unik för oss föräldrar som fått neonatalbarn och inte får börja ”föräldralivet” mer eller mindre direkt efter förlossningen. Man är liksom fast i ett skede mitt emellan graviditet och föräldraskap på något sätt. Visst är jag förälder även nu, men vad jag menar med det är att få börja bilda våran lilla familj med allt vad det innebär. Här är man ju i princip helt och hållet styrd av neonatalens rutiner, regler och tider.

Men det jag skulle komma till med att jag saknar gravidmagen. Jag förstår nu bättre dom som säger ”aldrig mer” efter en jobbig graviditet eller förlossning, men sedan ändrar åsikt. Man glömmer fort… Eller kanske inte glömmer, utan förtränger.

Nu säger jag inte att jag vill ha fler barn. Jag är helnöjd med de två små underbara prinsar jag fått, jag säger bara att jag förstår hur lätt det är att vända kappan efter vinden och ena dagen säga ’aldrig’, och nästa dag vilja vara gravid igen.

Avdelningen har fått en hel del nya barn sedan jag kom och det märks tydligt hur jag blir mer och mer ”utfasad” från vården. Jag får göra mer och mer själv då nykomlingarna behöver personalen mer än vad jag och mina trollungar gör. Det är nog mycket av det jag gör som egentligen ska göras av sköterskorna, men det har dom överlåtit på mig. Jag ger dom medicinen själv, väger dom och tar tempen varje morgon, avgör hur mycket sondmat dom ska få och skriver upp alla värden i deras journaler. Det enda dom egentligen gör nu är att kolla så att sonden sitter dom den ska före varje mål samt kommer in med maten jag beställt åt pojkarna. Så det känns väldigt orimligt att vi ska behöva vara här längre.

Okej. Det finns vissa fördelar att faktiskt vara här. Men dom är främst ekonomiska då allt som har med pojkarna att göra under vistelsen betalas av neonatalen (ja, eller skattebetalarna för att vara korrekt). Det går ett paket blöjor varannan dag och dom äter totalt 800 ml per dag, för att ta några exempel. Om dom inte ammar eller ammar dåligt kan det alltså innebära 8 dl ersättning per dag, och mer blir det ju mer dom växer.

Och på tal om amning. Undra om pojkarna är på väg in i den där ”sovperioden” som ST läkaren pratade om här i veckan. Vartannat barn, ungefär, får en liten ”koma” i vecka 36 då dom bara sover. Dom kan då inte äta själv och säger heller inte till när dom är hungriga eller behöver blöjbyte. Det är samma beteende som dom skulle haft i magen, då det är den sista energiboosten dom samlar på sig inför förlossningen, vilket dom då gör genom att gå ner i ”viloläge”.

Pojkarna har ätit jättedåligt i två dagar nu. Dom säger visserligen till när dom är hungriga, men så fort jag lägger dom vill bröstet så suger dom tag, tar en munfull och sen somnar. Det är sedan omöjligt att väcka dom. Så vida man inte lägger ner dom i sin säng vill säga, då skriker dom ”mat” igen. Tar jag upp dom och lägger dom vid bröstet så blir det samma visa igen. Suck!

Nu är det dags för amningsförsök igen…

Klockan 08, 11, 14, 17, 20, 23, 02, 05… Dygn efter dygn.

Kommentera