Damien har sovit hos mig sedan runt ett års ålder. Det började med att han åt sin välling i sin säng men sen började skrika så hemskt så att jag fick lägga honom i min säng. Det blev bara värre och värre så till slut skrek han bara jag höll honom över hans säng. Det var lönlöst att ens försöka! Damien skriker så hemskt så att han kräks, så när det skriket sätter igång är det till att vara redo med handduken.
För några veckor sedan tog jag bort ena sidan på Damiens säng och möblerade om. Båda grabbarna älskar sängen… När det inte handlar om att sova vill säga. Bara jag säger orden ’ska du lägga dig ner på kudden och sova lite’, så börjat Damien att gråta.
Efter jul och nyår Damiens mammighet eskalerat. Från att ha sprungit in på dagis så klänger han sig fast vid mig och gråter övergivet när jag säger hejdå. Jag har även försökt att gå med in och leka och smita ut när han är mitt uppe i leken, men Damien håller koll på mig och jag hinner aldrig ut innan han upptäckt att jag är på väg bort.
Att gråta vid dagislämning är ju något som de flesta barn gör förr eller senare och det är väl en sån period nu.
Men det är inte bara Damien som är en mammagris. Även Kevin har börjat tagit över detta beteende. Och då menar jag inte bara dagislämning utan även sovrutiner.
Det blir mer och mer ofta att Kevin skriker som en jagad griskulting när jag lägger honom i hans säng. Med det skriket är det inte ens nån mening att försöka att han ska somna själv och eftersom att jag inte kan sitta bredvid Kevin i hans säng och söva honom då Damien kräver att jag ligger bredvid honom hela tiden, så blir det att jag får ha två troll sovandes i min säng.
När jag sövt Damien är jag nämligen ”fast” i sängen. Jag kan hosta, se på tv och skramla med både det ena och det andra, men om jag ens försöker kliva upp ur sängen så flyger Damien upp och gråter övergivet. Då är det bara att börja om sövningen från början.
Igår tog jag mig in på toaletten, men innan jag hunnit sätta mig så satte mistluren igång och han kom springandes storgråtande. Tätt följd av Kevin, som också vaknat av Damiens skrik och flykt efter mamma.
De senaste nätterna har det blivit ännu värre. Båda har sovit i min säng och sover dåligt, så när ena vaknat och gnällt så har den väckt andra och inom loppet av några minuter har jag haft två skrikiga, griniga troll som klättrar runt i sängen och över varandra och inte kan komma till ro. Och det är inte bara en gång per natt det här händer!
Även dagarna har det börjat bli värre skrik… På Kevin i alla fall. Han låter precis som en jagad kulting och inget passar. Mat, tröst, leka, blöja… Nej inget duger. Undra om han själv vet vad han vill och vad som är fel?!
Men det är något som är positivt i alla fall. Med egen vilja kommer även förståelsen att avgöra vad man vill och inte och att man har möjligheten att själv avgöra vad man vill och inte vill göra.
Från Kevin kommer det mycket ’näe’ när man frågor honom någonting. Är du trött, vill du ha ett äpple, ska vi läsa bok, vill du sova i din säng….
Men det är bra mycket frågor man tvingas ställa innan man hittar ett svar som inte är ’näe’, och enormt mycket frustration och irritation över allt grin och skrik där inget tycks hjälpa.