Helgens bravader del 1

Som utlovat… här kommer historien om helgens bravader (Eller min Förlossningsberättelse om man hellre vill kalla det för det J ). Ursäkta att det är skrivet i både dåtid och nutid, men det får du stå ut med. Hur det än är, så skriver jag ju detta 46 timmar efter allt började… J

Lördag 20 juli 2013

08.05 – Jag får ett mms med en bild på min nyfödda tremänning, som hade BF 23 juli (i morgon). Jag gratulerar föräldrarna sätter mig sedan men en kopp cappucino framför datorn.

10.00 (därikring) – Jag känner hur det börjar mola bak i ryggen. En konstant värk som håller i sig utan att släppa något över huvud taget. Det känns typ som foglossningar eller en kraftigare mensvärk som spridit sig till ryggen.

12.00 (eller så) – Värken har vandrat runt till framsidan och känns nu som en stark mensvärk som inte vill ge sig. Värkens sitter typ som i ett bälte precis vid ljumskarna och runt om hela rygg och mage.

13.00 (typ) – Jag har varit på affären och köpt mig en limpa, ägg, mjölk och lite andra basvaror. Det hjälpte lite med värken att hålla igång, och alltså inte sitta ner på en stol. Jag ringer även min morfar och berättar om tremänningen och rapporterar själv att allt är bra. Lite värk och så, men det hör ju till…

13.30 (eller när nu magen började känns sig hungrig) – Jag gör iordning två limpsmörgåsar med stekta ägg på, en Billys micropizza, en burkläsk, vitlöksbröd, en persika, en nektarin, en skål äppelpaj med marzansås och en kexchoklad. En salig blandning! Men man vet aldrig vad man är sugen på när man väl börjar äta. ”What a pregnant lady wants, a pregnant lady gets…” J
Vitlöksbrödet åkte in i lite plast och sen i kylen och kexchokladen fick vänta ett par timmar innan den slank ner. Men annars åkte allt ner till några avsnitt av Judys Domstol i sängen.

14.00 (eller när jag nu ätit upp och lagt mig ner) – Jag börjar känna att värken kommer i toppar och dalar. Det vill säga att jag känner att värken blir starkare och starkare under några sekunder, håller i sig ytterligare ett par sekunder och börjar sedan ebba ut för att till slut försvinna. Det finns ingen regelbundighet i värkarna. Ibland kom dom med 3 minuters mellanrum, ibland med 15-20.
Jag försöker avfärda värkarna med att vara foglossningar. För det kändes ju som det, men undantag då från den toppande och dalande värken. Och det var ju faktiskt 7 veckor kvar till beräknad förlossning, så om det nu var värkar, så var det nog bara förvärkar och då alltså livmodern som övade sig lite. För riktiga värkar hade jag fått för mig att dom drog ihop sig och spände i hela magen, inte bara i nedre livmodersregionen. Som då alltså en extrem mensvärk.

16.00 (eller runt där i kring) – Värken håller i sig, men värktopparna är fortfarande oregelbundna. Men några gånger i timmen känner jag dom. Jag börjar nu bli lite nervös över ifall det faktiskt är riktiga värkar jag känner. Tvillingar vill ju gärna komma ut lite tidigare. Men jag är ju så insatt på att mina inte ska komma förrän om 3 veckor, alltså i vecka 36. Och jag tycker ändå riktiga värkar borde vara mycket starkare. Nu är det ju då alltså som en extrem mensvärk kombinerat med ett extrem magknip när värkarna når topparna. Så det är ju inget som jag inte känns förut i livet, utan att vara gravid. Och all värk håller sig under naveln. Det gör väl inte riktiga värkar?
Hur som helst så vill jag ta det säkra före det osäkra. Jag hade ju inte tänkt att börja packa BB väskan förrän om 1-1½ vecka eller så, men ifall att… jag vill inte vänta med den del längre. Vissa saker kan jag ju inte packa ner ”för gott” då jag kan behöva dom innan jag behöver dom i BB väskan. Som laddare till kameran till exempel, så jag lägger sånt lite löst ovanpå väskan. Men annars trycker jag ner dom som planerat att packa.

17.30 (nånstans där) – Efter att ha packat BB väskan, vilket inte tog mer än 10 minuter, så la jag mig och kollande på fler avsnitt av Judge Judy. Värkarna bara fortsätter, men det är inte någon skillnad i varken frekvens eller styrka. Jag håller nu på att hälla upp ett varmt eukalyptusbad. Jag har för mig att jag läst nånstans att förvärkar har en tendens att försvinna när man tar ett varmt bad, medan riktiga värkar inte gör det.

18.30 (eller vad nu klockan var när jag badad färdigt) – Återigen ligger jag i sängen och kollar på Judge Judy. Badet hjälpte inte mot värkarna och molandet. Jag har gått och fingrat på telefonen ett par gånger under de senaste timmarna ifall jag ska ringa förlossningen eller inte. Men jag känner mig ju som Peter & Vargen. Det var ju bara 3 dagar sedan (eller 2 beroende på hur man räknar) jag ringde och fick komma på CTG, så det känns ju fånigt att ringa igen. Speciellt om jag får komma dit och det visar sig bara vara foglossningar. Och innerst inne tror jag ju inte att det är det riktiga värkarna som börjat. Logiskt så känns det inte så. Dels är det för långt från BF och dels tycker jag att styrka och intervall är alldeles för avvikande mot hur jag uppfattat riktiga värkar.

21.40 – Det har gått 12 timmar sedan molandet i ryggen började och det är kvar tillsammans med värkarna som började för sisådär 8 timmar sen. Jag tar mod till mig… eller mod är fel ord… det är ju egentligen inte det att jag inte vågar, bara att jag inte vill störa nån i onödan. Med telefonen i handen ringer jag det nummer som jag vid det här laget lärt mig utantill.

–  Förlossningen, du pratar med barnmorska xxx (nåt namn som jag inte kommer ihåg).
–  Hej, jag behöver lite råd. Jag har börjat känna värkar och jag vet inte om det är värkar eller om det är nåt annat. Så jag vill höra vad ni tror om saken.

Sen började jag berätta hur allt kändes. Men som ett litet test så berättade jag först inte varken vem jag var, eftersom att hon då kunnat se min journal, inte hur långt gången jag var eller att jag väntade tvillingar. Varför jag ville testa var för att den diskussionen kommit upp på FamiljeLiv. Att så fort man nämner Duplexgravid, så blir man genast tagen på större allvar. Jag ville testa den teorin…

– Ja, det brukar börja med ryggmolande, sa barnmorskan och fortsatte med att fråga, Har du haft vattenavgång som du märkt av? Eller något blod som kommit?

– Nej. Inget sånt. Jag hade en väldigt kraftig flytning igår som rann längs benet och idag har flytningarna gått från äggvitefärgade till mer brylépuddingfärgade.

Barnmorskan verkade inte reagera speciellt mycket över det jag sa, ungefär som att hon ställde frågor och svarade på rutin. Men det skulle snart ändras…

– Det är ju 7 veckor kvar till BF så man blir ju lite orolig när det är nya saker som händer, eller inte händer, med kroppen. Och jag är ju förstföderska, så jag har ju ingen aning om hur saker och ting ska kännas.

Det var lite svårt att tolka hennes reaktion utifrån det här. Jag hade ursprungligen fått känslan av att samtalet, från hennes sida, var lite inställt på ett begynnande förlossningsarbete, men att inget var akut och att det ännu kunde vara timmar, eller kanske dagar, innan det satte igång ordentligt. Men nu visste jag inte riktigt hur jag skulle tolka hennes reaktion. Antingen blev det en förhöjd oro då det var långt kvar till BF och det lät som att det inte var lika långt kvar till att det var dags i verkligheten. Eller så var hennes reaktion mer av Peter & Vargen slaget. Alltså att jag ringt i onödan och mina symptom nu istället var något helt annat än att det var en förlossning på G.

– Jag är ju duplexgravid också, sa jag sedan för att testa min teori.

Nu blev det en märkbar förändring och jag blev genast tillsagt att åka till förlossningen för att kolla upp vad mina smärtor kunde beror på och sa att det var svårt att avgöra sådant i telefonen. Jag sa ärligt att det kändes så fel att ringa när jag egentligen tyckte att jag… inte överdrev, för det gjorde jag inte, mer typ att jag var inställd på att det egentligen inte var något tok, men det fanns ju såklart ett litet uns av oro, eftersom att jag faktiskt ringt. Barnmorskan insisterade på att jag skulle komma omgående och sa samma sak som så många andra före henne redan sagt… att tvillinggraviditeter medför högre risker för förtida förlossning och att man vill ta det säkra före det osäkra.

22.05 – Med myskläder, foppatofflor och handväskan över ena axeln ringer jag på porttelefonen till förlossningen. Under tiden från att telefonsamtalet med barnmorskan avslutades har jag kunnat räkna mig till 3 värkar.

23.00 – Jag ligger på ett förlossningsrum och har en CTG apparat kopplad till mig. Värderna ser jättefina ut. Min puls ligger på runt 100 och bäbisarnas pulsar på runt 140-150, precis vad dom ska göra. Livmodern ser man också är aktiv och de värktoppar jag känner registreras med rätt stora förändringar, så det är inte någon tvekan om att dom inte bara ”sitter i mitt huvud” eller att jag tolkat något hela annat som värkar. Men det är värre nu än när jag var hemma. De första minutrarna på CTG mätningen kände jag bara molande, så då tänkte jag att det är så jäkla typiskt. Som att lämna in bilen på verkstan. Symptomen har funnit där jättelänge, men när man ska visa upp dom, då jäklar händer inget! Men sen vände det. Jag ska väl inte säga att det är bra, för det är ju inte bra att ha värkar så här tidigt. Men det är ändå skönt att bevisa på nåt sätt att man faktiskt inte gjort en höna av en fjäder. Men tyvärr är värkarna så mycket starkare och mer ofta än de varit tidigare idag.

23.55  – Nu blir jag inskriven, men mycket mer än så vet jag inte om min situation. Just nu verkar man mest vilja avvakta allt och se vart det bär hän.

Efter CTG’t kom det in en förlossningsläkare och frågade hur det kändes med allt. Jag berättade hur jag kände medan hon och barnmorskan förberedde den obekväma förlossningssängen till att bli en ännu mer obekväm gynstol.

Efter att få ha tagit av mig byxorna och trosorna och lagt upp benen i dom där benhållarna så stoppade läkaren in en sån där ultraljudsstav för att titta lite på tappen och på hur ettan låg i förhållande till utgången.
Ettan låg som den gjort hela tiden, redo att möta vägen huvudet före, vilket var optimalt och precis så man vill att den ska ligga. Tappen nämnde inte läkaren utan drog ut staven och ville istället känns fingrarna.
Det gjorde rätt ont. När läkaren från i torsdags gjort samma sak så kändes det knappt. Kanske att den här läkaren var mer hårdhänt eller kanske att värkprocessen gjort att jag blivit mer känslig?

– Det saknas 2-3 centimeter, sa läkaren till barnmorskan.
– Hon är koniserad, fick då läkaren till svar.
– Nä, hon är öppen runt 3 centimeter, förtydligade läkaren sitt svar.

Det var väl inte vad jag ville höra direkt. Värkarna hade tydligen satt igång öppningen och läkaren hoppades kunna stoppa, eller i alla fall skjuta på, värkarbetet i minst en vecka. Det gick någon gräns där vid vecka 34. Då är fostrets lungor så utvecklade så att dom klarar sig utanför livmodern och man gör inget för att stoppa ett påbörjat förlossningsarbete då. Så varje dag bäbisarna skulle lyckas hålla sig kvar inne i magen skulle vara en vinst!

Så fick jag en spruta bricanyl för att stoppa upp värkarbetet och en spruta kortison för att snabba på bäbisarnas lungmognad, om dom nu skulle bestämma sig för att komma nu. Sen fick jag en avdelningssäng att ligga i, istället för den hårda förlossningssängen jag legat i fram till dess. Nu har jag fått en kanyl insatt i handen och ska, om ett tag, få ett dropp med tralt… vad det nu hette. Det var också värkhämmande i alla fall.

– Så om värkarna slutar, kan jag få åka hem igen då? Det är jobbigt nog att sova i en främmande säng och att dessutom ha massa slangar och apparater kopplade till sig, gör det ju inte lättare att sova direkt, sa jag till barnmorskan.

– Du ska få värkhämmande dropp sen som ska sitta i under först 3 timmar och sen i lägre hastighet under ytterligare ett dygn. Men jag kan inte tänka mig att du kommer att få åka hem, fick jag till svar av barnmorskan.

Syrran skulle ju vara med vid förlossningen, men det skulle inte gå före den 11 augusti då hennes arbetsschema över sommaren upphör, så hon blir mer flexibel. Nu skulle det ju inte gå alls! Dels vet man ju inte om en förlossning sätter igång över huvud taget, och skulle det göra det, så vet man ju inte med vilken förvarning. Och så är det då också en där detaljen att det inte är tidsmässigt möjligt för min syster att ta ledigt från sitt liv och komma hit just nu.
Men hon vill ju för den delens skull veta vad som händer med sina systerbarn, så jag tog upp mobilen och skrev ett sms innan barnmorskan kom in med sprutorna.

”Verkar kunna bli juli barn”.

I samma stund jag klickar på Skicka, så dyker barnmorskan upp med bricanylen och kortisonen och hon sätter ena nålen i vänstra låret och den andra i vänstra skinkan. Mitt i allt nålstickande så ringde min mobil. Utan att ens titta på den så förstod jag att det var min syster som ville ha mer info om läget. Så snart jag får en ensam stund så ska jag ringa upp och berätta det lilla jag vet…

Kommentera