Jag ska försöka mig på att skriva färdigt om Helgens bravader. Men jag är rätt slut, så jag lovar inget…
Söndag 21 Juli 2013
06.39 – Jag har precis svarat på ett sms från min syster som undrade hur det går för mig. Trots att jag inte sovit en blund på hela natten och bara 5 timmar i går natt, så är jag inte trött. Eller jo, det är jag väl visserligen, men jag får ingen ro att kunna somna. Dels är det oron i kroppen över vad som händer egentligen och dels kommer det värkar lite till och från vilket definitivt håller mig vaken. Och nu har jag även börjat oroa mig för annat som att jag måste ju kontakta någon för att få hit mobilladdare, dator, nåt ombyte etc. Men mobilen har pipit hela natten och varnat för lågt batteri. Och vem sjutton kan några telefonnummer i huvudet längre? Jag kan pappas och morfars hemnummer, that’s it!
Mycket tänkande blir det när jag ligger här. Både oro över situationen och massa praktiska funderingar och tankar.
Sprang skyttetrafik till toaletten i natt också. Det kändes som att jag behövde gå nummer två, men så fort jag satte mig var det som att jag hade värsta förstoppningen och så gjorde det skitont. Ja, med värkarna alltså inte i baken! Inte för att jag hade några värkar direkt, men det var som om kroppen trodde att jag skulle försöka klämma ut något annat och då satte igång värkarna när jag gick på toa. Och så frös jag som en dåre så fort jag klev ur sängen. Så mycket att tänderna skakade. Jag har haft chockfrossa en gång för många år sedan, och det kändes precis lika dant.
Jag misstänker att slemproppen gick i natt också. Vid ett av tillfällena jag gick på toaletten så såg det ut som en stor slemklump i storbindan jag tvingades ha på mig. Det såg lite ut som en slemmig brylépudding typ.
09.00 (eller därikring) – Barnmorskan på förlossningen är helt fantastisk. En yngre, lyhörd och alert tjej. Hon passar upp på mig hela tiden och kommer på direkten om jag ringer i klockan. Nu håller hon på att leta fram en telefon då min mobil är stendöd. Går inte ens att starta för att kolla adressboken. Jag behöver ju få tag på nån som kan komma med lite personliga saker åt mig, som datorn och mobilladdaren. Viktigt viktigt!! 🙂
11.00 (cirkus) – Jag fick låna en telefon och ringa till pappa, eller hans fru var det som svarade… Jag berättade att jag låg inne på förlossningen och att man nu försökte stoppa värkarbetet, men man visste hur länge jag fick ligga här, men tills att bäbisarna ville ut i alla fall. Och så gav jag en lista med saker jag ville att dom skulle hämta och komma och lämna åt mig.
12.00 (nånstans där) – Tårarna forsar ner för mina kinder! Jag har gjort ytterligare CTG och även om värkarna har stoppats upp en hel del så har jag fortsatt att öppna mig. Förlossningsläkaren vill inte att jag ska fortsätta ligga och smygöppna mig, som hon uttryckte det som, vilket kunde riskera både min och bäbisarnas hälsa, så nu har hon ringt in två operationsteam för att ta ut pojkarna med akut kejsarsnitt. Jag är livrädd! Inte för mig själv utan för pojkarna där inne. Jag är orolig att något ska gå fel, att det ska bli komplikationer så att dom inte överlever. Bara en vecka till inne i magen skulle gjort så mycket!!
13.28 – Jag ligger och tittar på den digitala klockan på väggen i operationssalen. Även om jag inte är groggy, så är jag ändå rätt snurr och har väl inte riktigt fattat nåt än. Jag ligger ner på operationsbritsen och har ett skynke uppsatt vid nyckelbenen. På andra sidan skynket håller två läkare på att sy ihop mig och mina tankar snurrar runt i 200 km/h. För bara 18 minuter sedan blev jag mamma till lilla Kevin och minuten därefter såg Damien dagens ljus. Hur mår mina pojkar? Lever dom?
Allt gick väldigt snabbt. En kvart eller så efter att förlossningsläkaren varit in till mig och sagt att det blev akut kejsarsnitt, så kom det in en narkosläkare och förklarade vad som skulle hända gällande bedövning. Därefter blev jag strippad på mina kläder och blev klädd från topp till tå i sjukhusuniform. Ja, då menar jag då såna där sexiga nättrosor och ett långt bomullslinne. Sen blev jag nedkörd till operationssalen där det var fullt med människor i gröna rockar och munskydd. Det var säkert 12-16 personer där inne.
– Oj, sa jag, vad mycket folk bara för lilla mig!
Det var väl inga muntergökar direkt. Kanske dom var lite småsura över att ha blivit inringda från semestern eller så var dom bara av det allvarliga slaget. Jag hann knappt uppfatta allt som hände runt i kring mig. Det var flera personer som höll på med flera saker samtidigt på mig, så jag kände mig som en försökskanin eller nåt. Två personer som stod framför mig försökte sätta in kanyl i handen, men efter flera misslyckade försök, så fick jag den i armvecket istället. Bakom mig kändes det som om dom drog isbitar på ryggen på mig. Fråga mig inte vad det var dom höll på med, för det vet jag inte, bara att jag hela tiden blev upplyst om att ”nu blir det kallt”. Jo, tack… jag kände väl det! Sen hörde jag en mansröst bakom som sa åt mig att sträcka och böja på mig utifrån hans instruktioner och efter ett ”så där ja!”, så stack det till nåt grymt i ryggen så att jag hoppade till av smärta.
Det tog inte många sekunder efter det förrän att det började kännas som sockerdricka i benen på mig. Jag fick hjälp att lägga mig ner på operationsbordet och fick en nätmössa på huvudet.
Vilka konstiga saker som passerar ens tankar i tid och otid. Just när nätmössan sattes på huvudet så funderade jag på min hårsnodd och huruvida den satt kvar nu eller inte. Hahaha.
Jag började bli mer och mer orolig och nervös nu – av massor av olika anledningar.
– Jag får väl ett sånt där skynke framför mig va? frågade jag och fick ett svar att det skulle jag visst få det.
Skynket kom snabbt på plats och återigen hörde jag en röst säga att det skulle bli lite kallt, fast denna gång på magen.
– Är det här kallt? Frågade en röst om och om igen.
Jag kände att det var någon som rörde vid mig, men ingen smärta, värme, kyla etc. Det var nästan som att jag hade en stor sandsäck på magen och att jag kände rörelser genom den, så att säga. Att det var sandsäcken dom höll på med och jag kände vibrationerna från den.
Jag har för mig att någon sa att dom skulle börja snitta, men i det skedet försökte jag tänka på något helt annat än vad dom höll på med. Mest för att inte börja storgrina av oro.
– Håller ni på att öppna ölburkar där bakom? Frågade jag när jag hörde ett pyschande ljud som lät precis som när man öppnar en ölburk.
Det är ju klart att jag visste att dom inte gjorde det, men ibland säger och gör man dom mest knepiga sakerna vid dom knepigaste tillfällena. Men det lät ju exakt som det, så jag försökte väl vara lite rolig och lätta upp stämningen lite kanske. Ljudet som jag hörde var ju när dom tog hål på fostersäcken och fostervattnet forsade ut. Eller för att vara riktigt petig, så var det två ”ölburkar” som öppnandes till och med 🙂
– Ska du hälsa på mamma? Säger en len röst efter en kort stund och en liten, liten bäbis dyker upp vid högersidan av mitt ansikte.
Under 2-3 sekunder såg jag det lilla knytet där bredvid mig innan dom raskt gick iväg med honom till ett annat rum. En minut senare hör jag en annan röst säga ”Här är tvåan” och rask springa förbi mig vidare in till det andra rummet.
Men herregud! Han såg ju livlös ut. Armar och ben bara hängde ner från barnmorskans hand. Varför hade hon haft så bråttom? Varför fick jag inte se honom? Jag hörde barnskrik från rummet bredvid, men jag visste ju inte vem eller hur många jag hörde.
För några minuter sedan tystade det i rummet bredvid och bäbisarna hade blivit flyttade till neonatalens intentivvård. Här ligger jag då och vet inte vad jag ska tro eller tänka. Ingen verkar vilja berätta något för mig. Inget konkret i alla fall i form av huruvida dom lever och är friska. Jag har fått veta att jag själv kommer att bli flyttad till BB och få vila upp mig där. Men när får jag träffa mina små gossar?!?!
20.00 (runt i kring där) – Jag är tillbaka på mitt rum på BB för lite mat. Överlycklig att äntligen fått träffa mina små guldklimpar!! Dom såg så sköra och hjälplösa ut där dom låg, men tydligen mår dom väldigt bra under omständigheterna.
Jag har fortfarande kateter och har inte fått tillbaka all känsel i ben och fötter än, men annat än det mår jag prima! Efter att jag fått mig lite mat i magen ska jag få skjuts i min lilla säng till neonatalen igen för att få mysa lite mer mer grabbsen.
Grattis till pojkarna även om de både kom tidigare än tänkt och det blev mer dramatiskt. Hoppas båda killarna mår bra nu!
Har inte kunnat läsa på flera dagar så nu är jag spänd på att läsa ikapp:-)
Skulle tro att det kalla på ryggen var steriliseringsvätska (så att det inte ska komma in någon ”skit” när de ger bedövningen).