I drömmarnas värld

I flera dagar nu har jag haft … ovanliga drömmar.

Det har handlat om tvillingarnas pappa. Inte något sexuellt eller så, utan att vi är eller blir ett par och en familj. I drömmen känns det så rätt, naturligt och precis som det ska vara, men i vaket tillstånd känner jag ju inte så. Bara för att förtydliga så att ingen tror något annat.

Kanske det är det undermedvetna som vill säga mig något eller tvillingarna som påverkar mina drömmar och vill ha sin pappa med i bilden? Hahaha. Är det ens möjligt?

Det är lite tråkigt att vakna på morgonen och inse att det inte är verklighet, och precis när jag vaknat så finns alla känslor och tankar kvar, men allt eftersom minuterna passerar och morgonkaffet rinner ner i bryggaren så försvinner sakta men säkert känslorna, och minnet av drömmen blir suddigare och suddigare.

Jag gissar att det är tvåsamheten och det ”normala” familjelivet som mitt undermedvetna vill ha och upplyser mig om att det saknas i mitt liv. Men det har ju aldrig varit en viktigt del i mitt liv. Inte förut i alla fall.

Jag har aldrig letat efter någon att spendera mitt liv tillsammans med. ”Ramlar” jag på nån, så må det vara hänt, men det är inget jag aktivt sökt efter och har alltid trivts enormt bra ensam. Och ju längre man är ensam desto mer bekväm och nöjd med situationen blir man. Det borde tyckas att man skulle känna tvärtom, att det blir jobbigare och att man saknar någon, men så har det inte varit. Jag har kunnat gjort vad jag vill, när jag vill och inte behövt tagit hänsyn till nån. Enda gången jag egentligen saknat någon i mitt liv är under semestrar och ”par aktiviteter” då jag gärna skulle velat dela detta med någon, men i vardagen har det aldrig känts viktigt. Men å andra sidan, det har inte barn gjort heller. Jag hade ju gjort ett aktivt val att inte skaffa barn över huvud taget. Kanske att den åsikten skulle förändras den dagen jag träffade någon jag ville spendera resten av mitt liv med, men det var inget jag förutsatte eller ens kände var något jag ville. Men jag tänkte inte låta min envishet och förutbestämda mening styra över det valet, den dagen jag träffade min livspartner. Men, som sagt… biologiska barn har aldrig varit en del i min livsplan.

Men saker och ting har ju förändrats. Med graviditeten fick jag känslor och tankar jag inte visste jag kunde ha och även om det var ett svårt beslut att ändra min livsplan, och till något så osäkert och okänt, så var alternativet uteslutet när det väl kom till kritan.

Familj kommer vi definitivt att bli, mina småttingar och jag, och jag är säker på att dom en dag kommer att få en bonuspappa i sina liv. Men det finns inget inom mig som vill eller längtar efter att det ska vara barnens biologiska pappa, så varför verkar mitt undermedvetna tycka det? Eller är det bara min önskan om att pappan ska vilja vara delaktig i deras liv, som uppenbaras på detta sätt i mina drömmar?

Kommentera