Ironi

Det har nu gått 2 månader sedan jag beslutade att behålla tvillingarna. Ett beslut som jag inte för en suck ångrat sedan dess. Efter massor av ångest, tårar och samvetskval så gjorde jag ändå ett informerat och medvetet beslut och det behövdes nog att gå igenom allt det jag gick igenom tills att jag tog beslutet, för att inte se tillbaka och undra om jag gjort fel. För det finns inget i varken kropp eller själ som säger mig att jag tagit fel beslut. Oro till tusen, ja. Men ingen ånger…

Men det känns ändå overkligt på något sätt. Jag vet ju att det finns två små liv i min mage och jag vet ju vad som komma skall i Augusti (jo, jag säger Augusti, för jag är säker på att bäbisarna vill ut då. I vecka 36 närmare bestämt 🙂 ), men ändå… det är så svårt att greppa om verkligheten. Det är så ofattbart. Jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt. Jag vet ju vad som pågår, men det är som om en del av mig inte riktigt fattar. Det är ju inte så att jag kommer att få en dunderchock när tvillingarna kommer och bli förvånad över att det kom ut bäbisar ur mig, utan … ja, som sagt, svårt att förklara. Det är som en väldigt intensiv dröm eller att man levt sig in för mycket i en film eller nåt.

Kanske är det därför det är så svårt att ta till sig vissa saker. Nu är det främst rökningen jag pratar om. Trots veckorna som passerat har jag fortfarande inte lyckats sluta röka. Jag har dragit ner från 25-30 till 5-6 cigaretter om dagen och även bytt till dom svagaste cigaretterna jag hittat. Och till och med slutat med kaffe eftersom att röksuget blir värre när jag dricker kaffe. Men ändå… Jag var övertygad om att jag skulle ha slutat röka vid det här laget, men det är långt ifrån enkelt.

Först vill jag säga att jag vet hur motsägelsefullt det är att vara superorolig över fostrens hälsa och vad jag stoppar i mig för övrigt, i form av mat och läkemedel, och ändå röka. Alkohol drack jag knappt alls innan jag visste att jag var gravid (kanske 1-2 ggr per år), så den delen tänker jag ens inte på att jag avstår ifrån.

Jag pratade med min faster för några dagar sedan om just det här med rökningen. Hon har aldrig rökt vad jag vet, men istället för att ge bannor (vilket icke-rökare har lättare för att göra än dom som är eller varit rökare), så förstod hon till fullo mitt dilemma. Hon liknande det vid sitt eget matbehov. Eller snacksbehov. Hur mycket hon än inte vill småäta, så kan hon inte låta bli. Det är som en reflex på något sätt. Ett invant och naturligt mönster som man följer utan att ens tänka på det.

Det är ju klart att jag vill sluta röka, men det är som en instinktiv rutin på något sätt. Det går faktiskt rätt hyffsat bra att var utan cigaretter när jag är i ovanliga situationer. Exempelvis när jag låg inne på sjukhuset ett dygn så gick det hur bra som helst. Visst kände jag röksuget och förmodligen skulle tagit mig ett par bloss om jag haft möjlighet till det, men jag måste ändå säga att det gick över förväntan att inte röka. Men direkt när jag kom hem kom jag in i samma gamla vanliga rutiner där ett bloss hör ihop med vissa aktiviteter. Som morgonciggen, efter en måltid, när jag är rastlös, när jag är orolig eller stressad…

Visst har jag försökt att sluta tvärt, men det klarade jag absolut inte av. Morgonciggen har alltid varit den viktigaste på hela dagen och tre timmar efter att jag vaknat, och ännu inte fått ett bloss, så nästan hängde jag på låset på ICA när dom öppnade. Självkontroll Noll!!

”Tänk på barnen”… det får jag ofta höra. Men det är just därför jag började inlägget med att beskriva hur overkligt det känns. Jag har ju svårt att övertyga mig själv om verkligheten, så då är det ju ännu svårare att övertyga sig att sluta röka på grund av det också.

Och det ironiska i det hela… efter jag tagit några bloss så får jag jättedåligt samvete och blir ledsen och orolig. Det i sin tur leder till att jag får ett större behov av att ”stressa ner” med några till bloss. Det är bara en ond cirkel känns det som.

Jag är ju ensam också, så då är det ju ännu svårare att sluta. När man inte har den där andra personen som ”övervakar” och stöttar.

Och det är enormt svårt att riktigt hitta motivationen. Att ha bäbisar i magen är liksom inte tillräckligt på något sätt. Speciellt inte när det känns så pass overkligt som det gör.

Vad jag menar är, utan att jag vill försöka komma med undanflykter, är att det finns så många gravida som röker och har gjort i flera generationer, så även min syster och min mamma som ploppade ut 4 friska barn. Jag vet att rökning medför risk för moderkaksavlossning, för tidig födsel, för låg födselvikt och plötslig spädbarnsdöd… men ändå.

”Men ändå..” jag använder det rätt mycket i det här inlägget. Och det är precis så det är. Trots att jag vet hur fel det är och trots att jag vet riskerna, så är det så fruktansvärt svårt att sluta röka.

Om man ändå kunde få bli inspärrad någonstans, utan möjlighet att röka, under en vecka eller två, så kanske nikotinberoendet försvinner så pass mycket att sitt invanda beteende inte längre spelade någon roll.

Lämna ett svar