Kalasat

Igår var vi på 1 års kalas. Det var pojkarnas tremänning som fyllde år.
Det var ju inte länge sedan jag satt hemma hos min faster och jämförde magar med min kusins sambo, och nu är innehållen redan över ett år!

Vi är tre i släkten som fick smått 2013. Så roligt för de små att ha jämnåriga när dom växer upp. Två pojkar och två flickor. Tyvärr bor ena på andra sidan Sverige, så vi har inte hunnit setts än. Men ändå… Även om man inte alltid finns nära någon fysiskt, så finns man där ändå. Oavsett vad som händer så finns familjen och släkten där om man behöver. Och det är det som räknas. Att veta att man inte är ensam.

Hon som fyllde år igår bor dock bara en kvart bort. Det blir inte så ofta man träffas, men några tillfällen har vi hunnit med under året som gått. Och det hoppas jag fortsätter så att barnen får just den där samhörigheten till varandra som släkt ger.

Efter massa bus däckade grabbarna i bilen på väg hem. Det är inga blyga krabater det här inte. Dom går all-in när dom gör något. Födelsedagsbarnet är lite tvärt emot på det sättet. Hon är rädd för andra vuxna och tokgrinar när inte mamma eller pappa är i närheten. Åh, vad glad jag är att mina troll är så framåt och orädda som dom är.
Undra om sådant kan ligga i generna? Jag själv var ju också öppenheten själv när jag var liten. Pratade med allt och alla, bjöd bort allt karra och var väldigt social.

Det är ju på både gott och ont sånt där. Visst vill väl alla föräldrar att sina barn ska vara sociala varelser som har lätt för nya människor och kommer överens med allt och alla. Men hur ska man då få barnet att förstå att vissa främmande människor är okej, men andra inte?

Frasen ”prata inte med okända människor”, har nog de flesta barn fått höra. Men vi visar dom något helt annat.
Redan från födsel introducerar vi barnet för nya ansikten och upplevelser. Det är släkt, vänner, dagis, skola, ytliga bekanta på stan… Barnet studerar sin mamma och pappa och lär sig på så sätt hur världen fungerar.

Barn är riktiga härmapor, och det visar sig mer och mer ju äldre barnen blir. Jag sitter i soffan så självklart vill grabbarna lära sig göra densamma. Jag lagar mat och pojkarna gör densamma på golvet nedanför. Jag stoppar om kläder i tvättmaskinen och dom plockar ur. Nåja, i vissa fall blir det inte riktigt som mamma gör 😛

Det är fascinerande med barns beteende. Och hur olika dom kan vara. Tremänningen har inte mycket annorlunda socialt liv än pojkarna. Visst, hon har en storebror och hon har en närvarande pappa. Men på det stora hela är det samma typ av livsstil och hemförhållanden. Så vad är det som avgör dessa faktorer?
Ser jag bara till mig och mina syskon så kunde vi inte vara mer olika i personligheterna. Ändå har vi vuxit upp i samma hem. Nåja, till en del i alla fall.
Jag är väldigt lik min pappa när det kommer till moral och livsfilosofi. Det är någon jag bara spenderat några veckor per år med under min uppväxt och någon som är precis tvärtom hur min mamma var. På alla plan! Så återigen ställs jag med funderingen om personlighet kan ligga i generna?

Kommentera