Vad fånig man blivit som småbarnsförälder.
Minsta lilla nyhet och utveckling så är man så stolt att man nästan spricker och vill berätta för hela världen. Men det är ju långt ifrån alla som tycker det är lika kul, spännande och exalterande som föräldern att höra om ett barn som vänt på sig, själv stoppat nappen i munnen eller flyttar ett föremål från ena handen till den andre.
Därför är det så bra att blogga. Här kan jag basunera ut om min stolhet och hur enormt fantastiskt det är med alla nya saker som händer hela tiden. För Du har ju själv valt att läsa min blogg så självklart är du lika intresserad som mig 😉
För dig som ännu inte fått barn eller ännu har ett relativt nyfött barn… Markera runt 6 månader i almanackan. När det känns förjävligt och du undrar hur sjutton du ens ska klara av fem minuter till av hysteriskt barnskrik, inte en sekund av egentid och sömnlösa nätter som får dig allmänt grinig, känslig och att du ibland funderar på att slänga ungj****n i väggen – räkna då ner dagarna i kalendern, för vid den här åldern får man verkligen lön för mödan (även om man fortfarande har lust att sälja sitt barn för en krona och ett äpple emellanåt).
Nu på morgonen hoppade jag runt i köket och var alldeles uppspelt av lycka. Varför? Jo, vid 6 månader och 8 dagar sprack Damiens första tand, nr 41, igenom 😀
Bilderna är ärligt stulna från folktandvården och rikshandboken barnhälsovård