Limbo

Igår var jag till en kurator för att försöka reda ut vad jag tänker och känner. Visst var det skönt att få prata med någon, men gav mig inte mycket till svar. Inte i nuläget i alla fall. Kuratorn sa att det var väldigt nära inpå beskedet och att jag fortfarande var i någon slags chocktillstånd och att man behöver tid för att komma fram till ett beslut. Men det känns som att tiden rinner ifrån mig. I morgon är jag i 14:e veckan och har då bara 4 veckor innan beslutstiden går ut! Jag ska träffa kuratorn igen på måndag och fick med mig lite hemläxa. Visserligen något vi gick igenom redan under samtalet, men hon tyckte det var en bra idé om jag även gjorde samma övning hemma i lugn och ro.

Övningen är en form av plus och minus tabell där man då ska skriva ner för och nackdelar på lite olika sätt. Hm.. jag är nog för diplomatisk för det känner jag och borde kanske blivit advokat. Oavsett vad jag lägger fram för argument åt ena eller andra hållet kan jag alltid hitta ett motargument. Så det är hela tiden lika många för och nackdelar.

Kuratorn sa att i beslutet måste lika delar förnuft och känsla få spela in och i slutändan måste man gå på sin magkänsla och göra det som känns minst svårt. Jag har ju, som sagt, försökt att stapla upp argumenten och började med det som (jag trodde) var enklast…. Förnuftet. Men jag är ju då alltså för diplomatisk för att kunna argumentera mig fram till ett beslut på det sättet. Även då jag bröt ner saker och ting i detaljer i mina plus- och minuskolumner så kan det sammanfattas med att minuskolumnen handlade om att det skulle bli en sjujäkla livsomställning och att pluskolumnen visade att det ändå är genomförbart och möjligt. Så oavsett så hamnade jag alltid på ”noll”.

När det då kommer till den känslomässiga delen… ja, den har jag inte ens påbörjat att överväga för och nackdelar med (Åh… tittade ut och himlen är helt rosa… vackert! …. ADHD hallå?!!) då det känns alldeles för komplicerat.

Jag vet att jag måste ta det här beslutet själv och utifrån mig själv. Men ändå kan jag inte komma ifrån känslorna inför pappan. Han är ju min bästa vän och jag vill absolut inte göra honom illa på något sätt eller komplicera hans liv. Jag vill ju heller inte förlora vår vänskap. Och därför känns den känslomässiga delen så svår. Hur vet jag om min omtanke för honom påverkar mina känslor och mitt beslut?! Jag behöver ju ta honom ur ekvationen för att komma fram till mina egna känslor kring situationen, men det är inte det lättaste i det här läget.

Och hans och min relation i nuläget?! Ja, det är som att vi undviker elefanten i rummet på något sätt. Och det är nog något vi båda gör. De senaste dagarna har det rullat på ”som vanligt” mellan oss men för min del känns det bara jobbigare hela tiden att inte prata med honom om situationen. Men vad skulle jag säga?! Jag har ju fortfarande inget besked att ge honom och jag är rädd att harmonin mellan oss rubbas på något sätt om jag drar upp ”elefanten”. Och återigen har vi det där med min omtanke… Han har verkat glad och uppåt de senaste dagarna och jag vill inte sticka hål i hans bubbla och få honom att må dåligt igen genom att påminna honom om den pågående situationen. För antingen har han lagt allt det jobbiga åt sidan ett tag för att slippa tänka på det, och då vill jag såklart inte röra upp alla känslor för honom igen. Eller så är det för honom precis som det är för mig… ’Min ögon kan glittra, mina läppar kan le, men sorgen i mitt hjärta kan ingen se…’ Ja, för det är precis så. Även om jag kan verka glad, positiv och skratta så tänker jag mer eller mindre konstant på de två liv som finns inom mig. Aktiverar jag mig med något utanför hemmet så släpper jag tankarna till stor del för att koncentrera mig på det jag gör, men så fort jag är åter i hemmet fylls tankarna och känslorna med allt som pågår. Och det får mig även att bli …. uppgiven är väl det enda ord jag komma på som passar in. Det är som att man är i Limbo och tills att man tagit sig ut därifrån, det vill säga tagit ett beslut, så är allt annat så oväsentligt och det känns knappt värt att kliva upp ur sängen. What’s the Point, liksom….

På tal om pappan så drömde jag om honom i natt. Hahaha… så det kan bli ibland. Vaknade som vanligt vid 3 snåret i morse och.. ja…. jag önskade att jag fått sett slutet på drömmen innan jag vaknande. Hahahahaha. Det var väl kanske egentligen inte erotiken i det hela som gjorde att jag ville fortsätta drömmen, även om det såklart var tilltalande även det. Det var den trygga och lugna känslan han gav mig i drömmen. Som i de flesta drömmar så hoppar man ju fram och tillbaka i handlingen och på olika platser och så även i denna dröm och det var en hel del oroande moment i drömmen, men han fanns hela tiden där med mig så jag kände mig avslappnad och lugn ändå. Av någon anledning drömmer jag ofta om jag inte har några och/eller tappat bort skorna (*skrattar högt för mig själv över hur fånigt det låter*), och även i denna dröm fanns en sekvens där jag hade raggsockor på fötterna istället och att skorna var i en husbil vi tidigare befunnit oss i. Först och främst… Jag äger ens inte ett par raggsockor! Och vad sjutton skulle jag gå ut, på stan dessutom där vi var, med enbart ett par raggsockor på fötterna för?! Åsidosatt det knäppa i det, så fanns han i alla fall vid min sida genom den ”jobbiga” upptäckten (att då sakna skorna) och istället för att bli orolig och stressad, vilket jag brukar bli mina ”sko-lösa” drömmar, så kände jag mig helt okej med det efter att han lugnat mig med att det bara var att vi gick och hämtade skorna. Tidigare i drömmen, när vi var i husbilen, så var det rätt många människor där. Mer i antalet som på ett tåg än i en husbil, men hur som haver. Även där så kom han alltid och gjorde mig sällskap de stunder jag blev lämnad ensam av den eller de personer som jag suttit bredvid. Och att inte bli övergiven och ensam, utan att han alltid fanns där, kändes så enormt tryggt. Nu är jag inte en sån som läser in massa tolkningar i det jag drömmer utan tror mest det är massa tok som hjärnan kokar ihop. Men det var en härlig känsla jag hade när jag vaknade i morse och jag önskade att han funnits här så jag kunde ge honom en stor kram och berätta hur mycket jag tycker om och uppskattar honom – och inte bara i drömmarnas värld!

När jag var hos kuratorn fick jag även med mig en liten broschyr om abort. I den fanns det länk till en sida med mer information och jag surfande in där då broschyren inte gav mig annat än ett flod av tårar.

Dom här två sidorna var verkligen bra läsning! Jag kunde ju inte förstå min reaktion och alla tankar och känslor som följde graviditetsbeskedet. Men här stod det i princip exakt allt jag har gått, och nu går igenom och att det är en fullt normal reaktion. Med beskedet är det verkligen som att nån tryckt på en knapp och man blir överväldigad med känslor och tankar man inte ens i sin vildaste fantasi kunnat ana.

Jag har försökt att hitta en vettig placering av följande tankar, men jag hittar ingen lämplig öppning för det någonstans i texten, så jag avslutar med det istället…

Overklighet och tvivel! Trots alla tankar och känslor som slits runt i kroppen så har jag ändå något slags tvivel. Dels känns det situationen så overklig och absurd så att jag har svårt att greppa fullständigt om den. Jag får hela tiden övertala mig själv om att det inte är en dröm och att det är mig det handlar om. Och det gör inte saken lättare att förstå när jag inte har några särskilda graviditetstecken eller syndrom. Inget som distinkt talar för att jag är gravid i alla fall. Jag vet att vissa personer inte visar lika mycket graviditetsmage än andra så det är inte så konstigt att det är svårt att förstå att min lilla utbuktande mage skulle bero på graviditet. Jag har alltid pendlat upp och ner i vikt så för mig är min omkrets inte särskilt uppseendeväckande. Så i mitt huvud kan det lika gärna bero på att jag varit lite väl ovarsam med vad jag stoppat i mig på sistone. Tanken ”Tänk om dom hade fel?” poppar dagligen upp i huvudet. Men jag vet ju även innerst inne att den sannolikheten är ytterst liten. Men för varje dag känns det liksom längre och längre ifrån verkligheten och jag frestas mer och mer att ta fram ultraljudsbilden ur plånboken för att på något sätt få bekräftelse på att allt inte bara är en inbillning.

Jag känner mig verkligen schizofren! Mitt sinnestillstånd pendlar hela tiden mellan overklighet, logiska tankeställningar och en känslomässig flod. Hur sjutton ska jag kunna reda ut den här röran inom fyra veckor?!?!!?

 

Kommentera