Jag ramlade över en debattartikel i Expressen och känner att jag måste ge mig in i den debatten…
Så här står det i artikeln…
Är det okej att inte känna sig lyckligare efter att man fått barn? Att inte se barn som meningen med livet? En ny studie från två amerikanska sociologer visar att småbarnsåren kan ha en stark negativ inverkan på känslor av lycka och tillfredställelse överlag. Många kan till och med uppleva att få barn som värre än tanken på om ens partner skulle dö.
Ändå är lyckohetsen bland nyblivna föräldrar total. Det slog mig redan på BB. Hur alla abnormt trötta och omtumlade par försökte hålla ”ångan” uppe. Hur jag bara ville sova och låta någon annan ta vår skrikande bäbis några timmar, helst halva dygnet. Hur skamligt det kändes. Det kommer ingen prövotid med barn. Ingen mjukstart. Skulle det förtydligandet bli ännu mer normaliserat från typ mödravårdens håll skulle nog fler känna sig lite mindre tagna på sängen av alla ”fula” tankar.
Missförstå mig rätt. Min son är fantastisk. Hade aldrig i livet velat ha honom ogjord, så att säga. Men att påstå att hans ankomst är total lycka, meningen med mitt liv är att ljuga. För i min värld är det varken lycka eller meningsfullhet att vara ständigt skittrött.
Att i stort sett oavbrutet sätta sig själv och de allra mest basala av sina behov åt sidan. Att leva med en gnagande oro, kolla att han andas… I perioder knappt ha ork att ta i sin partner. Att ens prata om annat än bäbisgrejer. Det är ingen slump att många, många nyblivna föräldrar hamnar i såväl depressioner som relationskriser. Vi förväntas bara kunna klara av föräldraskapet.
Vi lever i en tid då det inte längre ”krävs en by för att ta hand om ett barn” utan där två vårdnadshavare ska dra hela lasset det första året, innanför stängda dörrar. Och skämmes på hen som yppar ett olyckligt ord. Att vara mamma- eller pappaledig ska ju vara ljuvligt och härligt! ”Varför skaffade du ens barn om du inte lyckas känna så?”. Jo, det är en fråga jag fått vid flertalet tillfällen. Är det en berättigad fråga till 999 av 1000 föräldrar? Jag tror inte det.
Barn är ljuvliga OCH oerhört krävande. Att gå från två till tre (eller fler) är betydligt mer än bara efterlängtat myspys. Flertalet studier bekräftar hur skadligt det är med sömnbrist. Hur våra hjärnor tar stryk av kontinuerlig stress. Ändå får föräldrar, främst mammor onda ögat om de sätter sin ettåring på förskola. Och när ungen väl går där förväntas man hämta senast klockan 15. Annars är man tydligen, i vissa ögon en sorgligt självcentrerad karriärist som ”kanske inte borde skaffat barn”.
Att många föräldrar låter kunniga pedagoger ha hand om ens avkomma några timmar dagligen, eller i veckan kan vara ett sätt att undvika total kollaps… Det glöms tydligen bort i all moralism kring hur en bra och redig förälder ska bete sig. Tvärtom tycker jag vi svenskar ska vara otroligt stolta över vår barnomsorg! Den som möjliggjort en historisk revolution för kvinnor som vill mer än bara vara hemma med barn under flera år.
Min son har hittills gjort mig till en bättre person. En mer lyhörd och – tro det eller ej – ödmjuk människa. Men att få småbarn har inte gjort mig lyckligare, och känns inte heller som meningen med mitt liv. Det kommer kanske sen, de där känslorna. När de här första åren av ständig sömnbrist och kräkfläckar på tröjan är förbi. Tills dess tänker jag ta mig friheten att uttrycka negativa känslor om tillvaron, samt nyansera den rosafluffiga illusionen om föräldraskap. Jag vill ha ett samhällsklimat där även de fulare känslorna får plats.
Jag hade valt bort barn, ville inga ha. Såg bara problem. När jag fick reda på att jag var gravid rasade hela min värld. Det var det värsta som kunnat hända!
Men när jag väl bestämt mig för att behålla mina barn så accepterade jag även de faktum att jag skulle bli förälder och jag öppnade upp mina sinnen för det nya liv jag skulle få.
När jag väl blev förälder var det precis så ”hemskt” som jag hade förväntat mig innan jag blev gravid. Men vet du vad… det gjorde inget! För barnen gav, och ger, mig mycket mer tillbaka än vad som tagits ifrån mig.
Jag har absolut inte haft det lätt på något sätt. Ensamstående med tvillingar från dag 1 utan någon som helst avlastning. Dygnet runt, året om, hade jag dessa skrikiga, klängiga, tjatiga, illaluktande och kostsamma varelserna vid min sida som gjort att min kropp numer kan liknas vid en michelingubbe. Jag sov 3 timmar sammanlagt per dygn under första halvåret, jag hade varken tid eller ork till att duscha, knappt äta, hushållet grodde in och att bara tanken på att behöva dra med mig två kollin till affären fick mig tårögd av allt jobb det innebar att ta sig dit.
Men allt i livet har en fram och en baksida. Och mitt liv skulle absolut inte vara bättre eller lyckligare utan mina barn.
Jag har ingen egentid, men tiden med barnen är så mycket mer värd. Trots att dom driver mig till vansinne.
Ekonomin är långt ifrån lika bra som tidigare, men jag väljer att spendera ”onödiga” pengar på mina barn. Det gör mig lycklig att kunna ge mina barn det jag själv aldrig hade.
Jag har inte haft någon sexuell relation sedan den dagen barnen kom till. Inte heller det gör mig något. Jag skulle välja barnen över ett förhållande alla dagar i veckan! Om det så skulle innebära att jag fick leva ensam resten av mitt liv.
För den bubblande känslan av lycka och kärlek som finns i mitt bröst finns det inget som bräcker. Den känslan är det mina barn som ger mig!
Visst klagar jag! Vilken förälder gör inte det?! Men jag kan absolut inte hålla med om att barn inte gjort mig lyckligare. Trots att mitt liv idag ser helt annorlunda ut, trots att ”jag” knappt existerar längre eller kan ägna tid, energi och pengar på mig själv, trots att jag är sur, grinig, uppgiven, trött och frustrerad så är jag lyckligare! Jag har så mycket kärlek i mitt liv, jag skrattar högt flera gånger om dagen, jag känner mig stolt och överväldigad och dessa små varelser som är mina barn, skulle jag inte vilja leva utan en enda dag. Dom berikar mitt liv på alla sätt möjliga!
För att avsluta med ett lämpligt citat…
Om jag fick välja mellan mina barn och att andas, så skulle jag använda mitt sista andetag till att säga ”Jag älskar er!”.
