Mat och magont

Det där med Cravings kan jag inte direkt påstå att jag har. Kanske är det för tidigt för sånt? Fast å andra sidan… jag skulle nog inte uppmärksamma det som ett graviditetssymptom i alla fall. Matcravings är nåt jag haft i åratal. Jag får ”dille” på viss mat och kan äta det, och enbart det, i dagar eller ibland till och med veckor. Idag blev jag supersugen på smörgåstårta så jag ställde mig och gjorde en minivariant. Men nu då till något jag faktiskt har uppmärksammat de senaste veckorna, ja alltså redan innan jag visste om att jag var gravid. Jag vet inte om det hör samman med graviditeten, men ändå…

Att äta får mig både att må illa och bli utmattad. Det spelar ingen roll hur gott jag tycker att det är, men efter några tuggor börjar det ”växa” i munnen på mig och jag blir både illamående och varje tugga känns tröttsam och typ som att jag tappar intresset för att äta. Kall mat går bättre än varm mat, men även kall mat som är ”fet” gör mig illamående, typ ost och såna där smörgåsröror, räksallad etc. Det är ju också typiskt med tanke på att det är just mycket fet mat i den kalla smörgåstårtan. Jag fick nog inte i mig mer än 10 tuggor innan det tog stopp, och då hade jag tvingat i mig dom sista tuggorna. Det var bara fram med gladpacken, in i kylen och vänta på att illamåendet går bort. För hungrig som en varg är jag fortfarande.

Även fast jag inte beslutat vad jag ska göra med graviditeterna än, så känner jag en stor oro över hur dom små mår där inne. Är det konstigt?! När jag ska försöka komma på något att äta funderar jag över om det är lämpligt att äta det och om det kan påverka barnen. Varenda litet stick, hugg och ”bubbla” i magen gör mig också orolig. Tänk om nåt är fel? Tänk om det är missfall på gång?

Med tanke på hur på ”pottan” jag känner mig, så borde jag kanske bli glad över om graviditeten skulle ”lösa sig självt” så att säga, men det gör jag inte. Hade jag kunnat gå tillbaka i tiden och ändra att jag idag är gravid och inte ha någon vetskap om att jag någonsin varit det, så skulle jag göra det utan att tveka, men jag skulle aldrig kunna önska mig ett missfall. Jag vill att det ska vara mitt val vad som händer.

Nu är ju den värsta riskperioden för missfall över, men det utesluter ju inte att det kan hända. Och oron över hälsan över de små kommer jag förmodligen ha så länge dom finns inne i magen. Vad har jag stoppat i mig och gjort de senaste 14 veckorna? Kan det ha påverkat fostren negativt på något sätt? Och nu är man ju inne i själva utvecklingsfasen eller vad jag ska kalla det för och nu är risken för missbildningar och sjukdomar som störst. Tänk om jag gör eller äter något fel som påverkar barnens mentala eller fysiska hälsa på något sätt?!

Jag vet… jag är rökare (fy skäms på mig) och väljer jag att behålla barnen kommer jag definitivt att sluta. Men just nu klarar jag inte det. Jag har helt enkelt inte styrkan i nuläget då all min energi går till att fundera ut vad jag ska göra åt situationen. Och den lugnande effekt som nikotinet har på en rökare är något jag har behov av nu och något jag definitivt har behov av om jag väljer att göra abort. Så det är ju också en oroande faktor. Om jag väljer att behålla barnen, hur har detta påverkat dom? Nu har jag ju dragit ner en hel del på rökningen sedan beskedet om att jag var gravid, men det var ju 13 veckors rökande innan det! Så vitt jag vet är barnets födselvikt det som påverkas mest av rökning, men med tanke på klumparna man sett kommit ur andra rökare så vette sjutton huruvida det stämmer 😛  Inget att skämta om egentligen och det är ju allvarlig last som absolut inte ska behöva gå ut över något barn egentligen, allra minst någon i magen.
Jag vet att det ofta låter som undanflykter och dåliga ursäkter när man som rökare får ge svar på frågor om sin rökning. Men den som är eller har varit rökare vet också att det inte bara är att trycka på en knapp så behöver man inte ta nästa cigarett. Speciellt inte när man varit rökare i 23 år. Det är väl lite som med alkoholism… det är lätt att hamna där, svårt att sluta och man faller ofta tillbaka i gamla ovanor, speciellt om man utsätter sig själv för en miljö där man frestas.

Men nu var det inte min rökning jag skulle komma till utan oron för barnen.

Sedan jag fick reda på att jag är gravid har jag uppmärksammat att det typ bubblat i magen. Nu pratar vi inte ‘Jag-har-ätit-ärtsoppa’ bubblar. Det är mer som att det känns att det är små små luftbubblor i magen under naveln som rör sig, typ som de luftbubblor som rör sig längs huden när man badar och killar till emellanåt. Ibland känns dom ”ärtstora” ibland ”vindruvsstora”. Hahaha. Ja jisses, förklaringar är inte det enklast alla gånger.

Läkaren som upplyste mig om att jag är gravid sa att det är vanligt att det gör ont längs ljumskarna. Och jo, det gör det! Speciellt när jag varit still ett tag, då hugger det till i ljumskarna eller i området mellan ljumskarna och äggstockarna, typ och kan vara allt ifrån en sekund till en minut. På samma ställe har jag de senaste dagarna även fått ”huggningar” till och från och även vid livmodersområdet. Idag var det värre än det varit tidigare och värken har kommit och gått mest hela dagen och faktiskt gjort ondare ju mer jag rört på mig.

Det är klart att jag oroar mig över det här. Jag vet ju inte vad som är normalt och inte. Och eftersom jag inte beslutat än vad jag ska göra, så vill jag inte sätta mig in allt för mycket i allt som har med graviditet att göra. Jag går mer efter principen ”need to know basis” just nu. Jag tror att jag kommer att bli för påverkad i mitt beslut annars.

Kommentera