Morbida tankar

Igår kväll låg jag och tittade på någon TV serie och började storgrina av att någons pojkvän antogs vara död. Jag har blivit så enormt känslig sedan barnen, även om jag alltid varit en lipsill till film 😛
Men det som jag igår kväll då grinade över var inte det faktum över TV seriens handling, utan tankar från verkligheten. Med föräldraskapet följer även en extrem oro över sina barn.

Innan barnen var jag inte rädd för döden. Händer det så händer det liksom och jag lär ju inte lida över det 😛 Men nu… inte nog för att jag är jätteorolig för att mina barn ska dö och blir jätteledsen bara av att tänka på det, så är jag även orolig över att själv dö så att mina barn får växa upp utan mig, utan att lära känna sin mamma. Dom kommer alltid att få undra vem jag var, hur jag var och dom kommer aldrig att få veta hur fruktansvärt älskade dom är!

Jag tänkte på små saker som pojkarna gör och jag började storgrina över hur mycket jag älskar dom och vad fruktansvärt det skulle vara att behöva skiljas från dom. Damien, exempelvis, tar sin hand och vrider mitt ansikte mot honom om jag inte tittar på honom. Vänder jag bort mitt ansikte igen, så gör han samma sak igen och tittar så frågande på mig ungefär som att han pratar med mig, fastän han inte säger ett knyst.
Och Kevin… min lilla goknopp som snackar så mycket goja hela dagarna, ungefär som om han hade en lång monolog, så att man inte kan låta bli att skratta högt åt hans ”lillgammelhet”.

Jag har två helt fantastiska barn och jag är så stolt och lycklig över dom så jag nästan väller över av kärlek ibland. Men rädslan är fruktansvärd. Även om man inte ska tänka så, så kan jag inte låta bli. Det är så mycket som händer runt ikring som man hör och läser om, så självklart går tankarna till mina barn då. Tänk om…

Jag ångrar absolut inte mina barn. Inte ens för en sekund! Hade jag kunnat gå tillbaka i tiden med vetskapen om framtiden så skulle jag inte ändra på utkomsten. Men… rädslan över döden, vilket kommer med föräldraskapet, är något jag inte alls önskat mig. Den dagen det är min tur, så hoppas jag att det går snabbt i någon olycka, hjärtattack eller liknande. För mitt hjärta skulle brista i tusen bitar av att leva återstående delen av livet med vetskapen att jag snart kommer att lämna mina älskade barn för alltid.

Och att förlora mina barn… det är det värsta som kan hända i en förälders liv och inget jag önskar någon. Jag kan inte ens tänka mig in i ett liv utan dom… hur skulle jag ens vilja leva då? Det vore ju inte längre att leva, utan att överleva.

En kommentar till “Morbida tankar

  1. Moderskärleken är den starkaste kärleken som finns. Överleva sina barn vill man INTE. Killarna älskar dig och du är en fantastisk mamma. Ramla av pinn kan du bara glömma 🙂 Gå försiktigt och var rädd om dig.

Kommentera