Neeej! :'(

Tårarna forsar ner för mina kinder. Så fruktansvärt att finna sitt barn livlöst i sin säng. Hur orkar man gå vidare efter att ha förlorat det käraste man har i livet, något man värdesätter högre än sitt eget liv?

Under graviditeten fanns en konstant oro för missfall, att en eller båda pojkarna skulle vara dödfödda eller ha ett allvarligt fel så att klockan snabbt började räknas ner i samma stund dom såg dagens ljus.

Jag hade tur. Mina pojkar var friska. Men oron slutade inte med det utan ersattes av en enorm rädsla för plötslig spädbarnsdöd. Att hitta sitt älskade barn utan livstecken och inget i världen skulle kunna ge mig honom tillbaka.

Igår när jag kom hem från BVC och gett pojkarna mat så kollade jag Facebook. Det första jag ser är ett inlägg från en mamma i en tvillinggrupp jag är medlem i, och hela min själ frös till is. Dagen före hade hon hittat sin ena tvillingpojke livlös. 2½ månad gammal hade han somnat för att aldrig vakna igen. Vilken förtvivlan! Vilken sorg! Jag lider så enormt med henne. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag förlorade någon av mina trollungar. Hur skulle jag orka leva?? Att bara tänka på det får mitt hjärta att brista i tusen bitar!

Ingen förälder ska behöva förlora sitt barn! Det är så onaturligt det bara kan bli. Ett barn försöker hela sitt liv bli mer och mer självständig, bryta sig loss, ta distans från föräldrarna och stå på egna ben. En förälder gör det motsatta… försöker klamra sig fast med händer och klor så länge dom kan.

När jag var gravid googlade jag mycket om tvillingar. En sida jag ramlade på var spädbarnsfonden. En enormt gripande historia om en mamma som förlorat sin ena tvilling i plötslig spädbarnsdöd och som sedan, tillsammans med några andra som också mist barn i plötslig spädbarnsdöd, startade föreningen.
Jag kan inte greppa konceptet att det inte finns någon orsak till PSD. Det finns massor av spekulationer till varför det kan hända, men inget konkret. Det är bara gissningar och tusen och en riskfaktorer.

Jag vet att ni förmodligen inte känner familjen, det gör inte jag heller, men kanske ni känner någon annan som förlorat sitt barn i PSD? Varför inte skänka en gåva till spädbarnsfonden till jul? Jag skänkte en minnesgåva i pojkens namn. Det kunde ju lika gärna varit något av mina barn och även om det inte hjälper familjen som redan förlorat sin son, så kanske det kan hjälpa någon annan?

……………………………………………………

Efter en tyst minut är det nu dags att avslöja vem som vann vikttävlingen, men innan jag gör det så ska jag berätta lite hur det gick på BVC.

Ute var det glashalt och, såklart, ingen som sandat! Jag ville inte halka runt med barnvagnen så jag planerade att gå och hämta bilen när pojkarna somnat. Och för den delen… jag behövde platsen i bilen då jag tänkt köpa pulkor åt dom, och jag får ju typ bara plats med en ICA kasse när jag har barnvagnen med!

Besöket på BVC var kl. 10, så vid 9 hade jag matat barnen. Eller matat och matat… Damien fick i sig två slurkar sen ville han inte ha mer, och Kevin somnade ifrån efter halva flaskan. Jag behövde ju ha båda barnen sovande om jag skulle kunna gå och hämta bilen. Kevin hade redan somnat. Damien vägrade däremot att sova, trots att han var supertrött. Han däckade i några minuter, sen vaknade han med fullt skrik. Däckade några minuter igen och vaknade… Jag insåg efter en halvtimme att jag inte skulle få honom att somna, så det var bara till att börja dra fram vagnen och packa in småtroll i den och sedan gå som Bambi på hal is ner mot bilen.

Väl inne hos Maria, sköterskan, så berättade jag hur den senaste månaden varit för pojkarna. Både utvecklingsmässigt och om mat – & sovvanor.

När det kommer till utveckling brukar man räkna prematurbarns korrigerade ålder. Det vill säga hur gamla dom skulle varit. Trollungarnas korrigerade ålder är alltså 3 månader. När det kommer till vaccinationer, hälsoundersökningar, matintroducering etc. då räknar man barnets verkliga ålder.

Utvecklingsmässigt ska alltså trollisarna motsvara en 3 månaders bäbis. Stolt och lycklig mamma fick reda på att dom redan är vid 6 månaders ålder i utvecklingen 🙂 Damien lite mer än Kevin. Damien är duktig på att sitta själv. En liten stund i alla fall. Och så griper han tag efter mina fingrar och håller så att jag kan dra honom upp till sittande läge, utan att hjälpa honom hålla fast i mina fingrar. Han står också själv utan att jag behöver hålla upp honom. Eller, ja… förstå mig rätt, helt själv står kan ju inte. Jag får ju hålla händer så att han inte tippar åt sidan. Men han orkar hålla upp sin egen vikt utan problem. Kevin är inte riktigt där än på samma nivå, men är på god väg 🙂
Damien har även rullat från mage till rygg.

Dom har generellt sett varit väldigt tidiga i sin utveckling, även verklig ålder räknat. Jollra, gurgla och greppa är, bland annat, saker dom nu ska börja med, men det har dom gjort länge. Kevin jollrade redan innan han var tre månader och är lite tidigare än Damien med det vokabulära.

När det kom till Damiens matvägran så sa Maria att vissa barn behöver helt enkelt inte lika mycket mat som nästa. Även om nu runt 500 ml per dygn verkar lite. Men jag kunde med fördel börja ge mer ”riktig” mat om dom föredrog det.

Maria klämde och kände på pojkarna och var väldigt nöjd på alla sätt och vis och hade inget som helst att anmärka på. Så var det dags för mätning och vägning…

Damien var först ut… Han hade växt på sig hela 5 cm på längden sedan förra besöket och är nu 62 cm. När vågen började flippra siffror var jag säker på att han skulle trilla över 7 kg, men icke sa nicke! 6.950 gram stannade den på. För att hålla sin kurva skulle vågen behövt visa 6.8 kg, och det gjorde den ju 🙂 Jag hade varit övertygad om att Damien ramlat ner på kurvan då han ätit så dåligt i 1 månads tid, så jag vart ju jätteglad över det 😀

Kevin hade däremot kommit över 7 kilos strecket. Föga förvånande 😛 7.150 gram visade siffrorna. Grabbarna har ju alltid legat väldigt nära varandra i vikt och längd, men nu hade Kevin dragit ifrån med 200 gram. Eller 190 gram för att vara exakt, då han vägde 10 gram mer än Damien vid förra vägningen.
Så var det dags att mäta Kevins längd.

– Han verkar växa på bredden den här killen, sa Maria.

Jo, för trots att han väger 200 gram mer än Damien, så var han 1 cm kortare. Mammas lilla knubbis! 😀

Så vem vann vikttävlingen då?

Jag vet inte hur hon lyckades pricka så nära som 50 grams fel på båda!

Damien: 6.900 gram
Kevin: 7.100 gram

Grattis Kate! En trisslott är på väg åt ditt håll 😀

2 thoughts on “Neeej! :'(

  1. Är så hemskt med varje litet barn som inte får leva. Fy. Tänker mig allra helst i en tvillingsituation, att man ständigt blir påmind. Jag har tyvärr två vänner/bekanta som förlorat varsin tvillingtjej (en 2011 och en i år). Känns som jag börjar förknippa tvillingar med att man måste förlora en 🙁 Tror nästan tjejen du skriver om förövrigt är en bekants bekant, för denna bekanta la ut bild och skrev lite om någon tvillingpojke som bara blev 79 dagar på sin instagram häromdagen. 🙁

    Näe hojj.. ryser av tanken. Hoppas verkligen inte man själv behöver vara med om att förlora sina barn. Det är ju dom som ska förlora oss förälder den dag vi blir gamla.

Kommentera