Offentlighetsprincipen

Ja, nu pratar jag då inte det juridiska begreppet utan när man ska göra sin graviditet offentlig.

För när är rätt tillfälle, egentligen?

Vissa vill berätta för hela världen så snart som själva vet om det. Andra vill vänta till andra trimestern då den största missfallsrisken är över. En del vill ”ignorera” graviditeten helt och inte ens inse själv att man snart kommer att få barn.

Så finns det oss som ligger nånstans däremellan.

Det är bara en handfull personer som idag vet att jag är gravid. Jag har inte ens berättat för mina bröder och annan nära släkt. Det är väl främst av två anledningar. Dels är det då anledningen att jag fortfarande känner en stor oro och vill inte börja babbla om det och sen händer det något fruktansvärt. Det brukar liksom vara så för mig. När jag har någon glädjande nyhet att dela med mig av, så skiter det sig så snart jag börjar berätta om det. Jag vill ju inte utmana ödet… Det känns som att det är så mycket som kan gå fel, även om förra ultraljudet visade att barnen mår bra, är livliga och växer i den takt dom ska.

Så har vi reaktionen. Jag förstår ju att det finns personer som kommer att tycka både det ena och det tredje med att jag valt att behålla barnen under mina förutsättningar… Arbetslös och ensamstående. Jag vet ju att dom åsikterna kommer från ett gott ställe och att det är för att personen i fråga då bryr sig om mig och är orolig. Men jag är väl för diplomatiskt på något sätt för att hålla med folk som reagerar på detta sätt. Vuxna människor ska få ta sina beslut på egen hand, oavsett vad det beslutet är. Man behöver inte hålla med, men jag tycker att man ska acceptera det beslut och de val som en vuxen människa gör. Det är en sak om man blir tillfrågad om råd och stöd och att man då ger sin åsikt i frågan. Men det är upp till varje person att ta sina egna beslut när allt kommer ikring och jag tycker inte att man har rätt att lägga sig i det beslutet, såvida man själv inte blir ”drabbad” av det vill säga. Man måste lita på att personen har tagit beslutet utifrån sin egen vilja och bästa förmåga och acceptera det beslutet också. Vad hjälper det att gnälla och skälla på en person och tycka att den gör fel och misstag i sina val? Har den väl gjort sitt val, kommer den med största sannolikhet bara dra sig undan från dig om du ger bannor. Är personen inte tillräckligt stark och självsäker i sig själv så att den ändrar sitt beslut på grund av ”grupptryck”, så kommer personen förmodligen att ha agg emot den eller de personer som fått den att ändra på sitt beslut till något som den inte var okej med.
Nej…. låt vuxna människor ansvara för sig själv och sina egna beslut. Det är min åsikt!

Och en annan fundering i det hela… i vilken ordning ska man ”släppa” nyheten?? Vem ska få veta först och hur undviker man att djungeltelegrafen går förbi den ordningen??

Det är klart att jag skulle bli besviken om min syster väntade barn och jag inte var bland dom första som fick veta det och jag skulle nog bli lite småsur om jag fick veta det via sociala medier, som exempelvis Facebook. Efter barnens pappa, var det min syster som fick höra nyheten, och det samma kväll jag själv hade fått nyheten (hint, hint kära syster…. hahahaha). Jag vet ju att hon försökte undanhålla ett nytt förhållande för mig, men den gubben gick jag inte på. Jag har en förmåga att kunna lägga ihop ett och ett och inte nog med att jag misstänkte att hon träffat en kille, jag anade till och med vem det var – trots att jag endast träffat personen en enda gång och då på en fest när min syster var tillsammans med en annan kille. Så det fanns egentligen ingenting som pekade på vem det kunde vara, det hade ju egentligen kunnat vara en människa jag aldrig ens visste existerade. Men min magkänsla visste liksom. Syrran blev nog rätt chockad och ställd när jag frågade om hon träffat nån och ännu mer så när jag även frågade om det var personen jag misstänkte. Men hon kanske lärde sig något på kuppen… Att inte hålla saker hemliga från sin syster 😉

Men nu kom jag lite ”off topic”…

Jag vill ju såklart att mina nära, som ännu inte vet om det, ska få veta det först. Och så vill jag ju att det är blir jag som får berätta för dom. Då måste jag ju tänka ut någon ordning på vem jag berättar det för först för att inte riskera att någon av dom hinner före till någon annan. Hahaha…. vilket bekymmer man har!

En annan sak som är känslig i min situation är att försöka underhålla nyheten så länge som möjligt från sociala medier och en del av vänskapskretsen, då pappan inte vill vara offentlig. Och jag vill ju dels inte att det ska börja spekuleras i vem pappan är så att ett och ett läggs ihop av gemensamma vänner och att han då sätts på pottkanten. Och jag vill ju heller inte att han ska behöva läsa om det på Facebook eller nåt. Han vill ju inte vara delaktig för fem öre och därmed heller inte uppdaterad om vad som händer med graviditeten. Jag är ju inte så blåögd att jag tror att jag ska kunna undanhålla det hur länge som helst från allmänheten. Men så länge det går i alla fall…
Ja, om inte andra pratar bredvid mun vill säga. För pappa har redan råkat kläcka ur sig det, och till ett av mina gamla ex sen 13 år tillbaka! Okej att dom är kompisar, men ändå…
Exet hade frågat pappa hur det var med mig nu för tiden och sagt att han sett på Facebook att jag varit till läkaren och undrade därför om jag var okej.

– Det kanske hade nåt med att göra att hon är med barn, svarade pappa.

Detta Facebookinlägg gjordes då för över en månad sen när jag ens inte visste om att jag var gravid. Av alla saker han kunde ha sagt, där då något i stil med ”Det är nog inte något allvarligt” eller ”Det är bara bra med henne” vore det mest rimliga svaret att ge till någon som inte funnits i mitt liv på, ja 13 år, så avslöjar han något så personligt och undanflyktar sig med att han inte visste vad han skulle säga. Jaja. Det kommer ju fram förr eller senare och som tur är ingår inte exet i samma umgängeskrets som någon av barnens pappas vänner.

Än är det vinterkläder som gäller och magen går bra att dölja med tjocka tröjor och inte allt för åtsittande kläder, men ju längre tiden går, desto svårare blir den delen. Det är ju inte så långt kvar tills att shorts och linne åker fram och då kommer det vara stört omöjligt att inte avslöja den magen som förmodligen sticker ut en bra bit vid det laget. För hur uppseendeväckande vore det inte att gå omkring i stora vinterjackan i vår och sommarvärmen??

Kommentera