Oh my darling…

…clementine.

Pojkarna är heltokiga i clementin! Det är så roligt att se hur dom äter den. Fånigt, kan tyckas, men dom är så otroligt olika här, så man kan inte annat än förundras. 🙂

Damien försöker greppa efter clementinen och verkligen verkar tänka till. Typ att han försöker flytta handen rätt med tankekraft eller nåt. Armen går som en kran fram och tillbaka för att försöka pricka rätt. Efter ett tag blir han frustrerad och slår ut med armarna och drar en djup suck innan han börjar om igen. Ibland får man ge honom ett litet smakprov för att uppmuntra honom att fortsätta försöka och då och då lyckas han få tag i godbiten och för in den i munnen och smaskar… tills att han tappar den och det börjar om igen 🙂

Kevin är en enkel liten krabat… och smart måste jag nog få säga. När jag dinglar med clementinen framför honom är han inte dummare än att han tar tag om mina händer och för mot sin mun. Det är ju lättare att äta när mamma håller i godsakerna 😀

gott_med_clementin

Och när jag ändå är inne på olikheter… Jag har nämnt det förut men gör det igen… Det är så enormt skillnad i humöret/personligheten på de två. Damien är viljestark och Kevin är mer lugn och tillfreds.

Nu har Damien kommit in i en väldigt mammig period dessutom. När han är vaken ska han ha konstant uppmärksamhet och han vill bli buren precis hela tiden. Att sitta och leka med mamma eller sitta i mammas knä duger väldigt sällan. Nej, jag ska gå omkring med honom på axeln. Lite halvsvårt att göra vissa saker med en hand kan jag säga! Stoppa in kläder i tvättmaskinen, ladda med tvättmedel och sätta igång den, göra i ordning mat till pojkarna, skriva blogginlägg… Ja, det mesta får jag helt enkelt försöka lösa med en hand.

Damien är fortfarande en riktigt tröttis och skriker mycket när han är vaken. Då duger verkligen ingenting. Han vill inte äta, inte leka och absolut inte sova!

Jag lägger honom ner i sängen på sidan. Att lägga honom på ryggen är lönlöst! Sen får jag stoppa in nappen och hålla i den med fingrarna för att han inte ska spotta ut den. Andra handen får jag lägga på hans rumpa och gunga honom med. Det brukar ta mellan 5-10 minuter innan skriket slutar och han kommer till ro. Det är då han hittat min hand som håller i nappen, och den ligger han sen och greppar och klämmer och känner på. Tar jag bort någon av mina händer så är det bara till att börja om igen. För då blir det full volym på honom igen.

Kevin har ju varit den som fått sova närmast mig om nätterna. Det har ju varit lite av en kompensation för att Damien kräver mycket mer tid av mig på dagarna. Men nu har jag fått bytt plats på dom för annars sover Damien jätteoroligt och vaknar till och från hela natten och gnäller. Visst gör han det nu med, men nu räcker det med att jag stoppar in nappen och låter min hand vara kvar så att han kan ligga och klämma på den tills att han somnat om.

Damiens beteende, både på dagar och nätter, påminner lite om trotsåldern. Redan nu fruktar jag vad som komma skall när Damien redan visar så stark vilja!

Jag läste nyss ett nummer av Vi Föräldrar där det handlade om just trots och hur man hanterar den. Även om målgruppen var dagisbarn, så kände jag ändå att det fanns många likheter och det var ett stycke som träffade mig rakt i hjärtat;

Det händer till exempel rätt ofta att man tänker att man knappt tycker om sitt barn längre. Den skulden är så tung att den inte ens kan erkännas. Gråtande sitter man bredvid sitt sovande trotsbarn och viskar att man älskar henne så fruktansvärt mycket och imorgon ska allting bli bra igen.

För handen på hjärtat… Ibland känner jag mig så fruktansvärt utmattad, rådlös och irriterad att jag har god lust att stänga dörren och gå därifrån och låta grabben grina bäst han vill. Men det gör man ju inte. Det är ju inte hans fel att han skriker. Han vet ju inget annat sätt att kommunicera och vet heller inte vad som är bäst för honom, som att han behöver sova.

Dessa stunder tänker jag just det som det skrevs om i det citerade stycket… att jag inte tycker om mitt barn. Men i nästa tanke så inser jag att det gör jag ju! Jag älskar ju honom av hela mitt hjärta, och då blir jag gråtfärdig av att ens ha tänkt tanken på något annat.

Ja det är verkligen inte lätt det här med föräldraskap. Men jag måste ändå erkänna att det på det stora hela är lättare än jag förväntat mig. Även om det finns stunder jag bara vill slita av mig håret! (Jag förstår varför Britney Spears rakade av sig sitt!)
Jag har inte haft några kolikbarn, inget krupp eller ens en förkylning. Lite snorigt, men ändå glatt, barn är det enda. Resten av alla tokigheter och jobbiga stunder handlar ju enbart om utveckling och behov.

Men jag vet ju också att det här bara är början…. 🙂

Kommentera