”Du borde ju ha misstänkt att du var gravid!”
Än idag frågar människor mig det när dom får höra historien om hur tvillingarna kom till, så att säga. Och även om jag nekar så finns det dom som tvivlar. Främst män och även kvinnor som haft svåra graviditetssymptom från dag 1. För dom är det otänkbart att man inte ens skulle misstänka att så var fallet.
Så här i efterhand så kan jag ju säga att det fanns tecken, men eftersom jag inte hade en tanke på att jag ens kunde vara gravid, så tolkade jag dessa tecken att vara något helt annat.
Det allra första tecknet kom någon gång under de första tre veckorna… Jag var på väg in på toaletten och för varje steg blir jag mer och mer yr och det började flimra framför ögonen på mig innan jag till slut faller ihop på badrumsgolvet, hållandes i badrumsdörren för att försöka lindra fallet. Denna yrsel är ingen ovanlighet för mig och sker när jag ätit dåligt och blodsockervärdet är lågt. Men det brukar aldrig gå så långt att jag faller ihop. Nu i efterhand misstänker jag ju att det hade med graviditeten att göra, men då, i december 2012, var det inget konstigt.
Mensen var sen, men jag gick ju igenom en svår och stressande tid i livet med uppbrottet från mitt livs kärlek som skett bara tre månader tidigare. Dessutom hade jag haft smärtor i den nedre regionen de senaste två åren, något som tilltagit i smärta det senaste halvåret. Så det var ju inte konstigt om mensen krånglade. Den kom ju till slut, även om den var mer sparsam och färre dagar än normalt.
Brösten spände lite några dagar i januari. Detta sker varje månad vid ägglossningen, så det var ju inget konstigt med det.
Jag hade rasat rätt mycket i vikt efter uppbrottet i september och till jul. Den lilla degiga bullmagen jag noterade i februari var inget jag la någon större vikt vid. Vem går inte upp efter jul och nyår? Och när det kom till kritan var det inte alls lika stor ökning i omkrets som den jag minskat. Det var min enda tanke. Jag var nöjd över att uppbrottet åtminstone hade haft någon positiv effekt, så jag ville inte gå upp alla dessa onödiga extrakilon igen.
Det var heller inte konstigt att jag hade dålig matlust. Vem har inte det när man mår psykiskt dåligt?! Speciellt varm mat ”vände sig” i munnen på mig. Men inte hade jag den minsta tanke på att det kunde ha med graviditet att göra. Med facit i handen så berodde det på just det, då jag inte kunde äta varm mat under hela graviditeten. Men det ”symptomet” hade jag aldrig ens hört talas om. Cravings, okej, men inte att inte kunna äta varm mat.
Efter nyår hade jag bokat tid på gyn för att få en utredning på mina smärtor. Det besöket bokades, av vården, om så jag fick en tid först 28 februari. Då hade jag, ovetande, varit gravid i 13 veckor. Något som då, chockerande, upptäcktes vid gynkontrollen.
Jag hade ingen anledning att tro att jag var gravid och tolkade heller inte tecknen som sådant. Inte en enda gång misstänkte jag att så kunde vara fallet.
Och jag är inte den enda som varit omedveten om att vara gravid.
1 av 2455 graviditeter upptäcks först under andra halvan av graviditeten och 15 kvinnor blur varje år skapligt chockade när det upptäcks först vid förlossningen. (Info från mammasidan.se)
Nu var ju jag ”bara” i vecka 13+0 när jag fick reda på det, men det av en slump. Undra när jag hade börjat misstänka det om jag aldrig gått på läkarbesöket?!
Jag var ju i vecka 19 när det upptäcktes och hade som du ingen aning om att mina bekymmer kunde röra sig om en graviditet! 🙂