Peter & Vargen?

Har jag missat nåt? Man både läser och hör om viktuppgångar hit och dit och mått kring magen. Jag har inte den blekaste aning om mina växt- och viktkurvor!

Vid inskrivningen hos MVC visade vågen 59 kg, då var jag i vecka 16+0. Dom tog inte något mått runt magen så hur mycket jag växt i omkrets har jag ingen aning om. Men visst syns det en gravidmage nu, till skillnad mot för 6 veckor sedan.

Min våg hemma visar idag, nyäten, 64.8 kg. (Vågen fick jag förövrigt damma av nu… har inte använt den på åratal!).

Att vågar är olika ”kalibrerade” är ju inte ovanligt. Men låt oss tro att min våg och MVCs våg stämmer exakt med varandra, då har jag alltså gått upp 5.8 kg på 6 veckor och det med tvillingar! Det låter för mig väldigt lite så hade jag inte redan fullt med orostomtar på loftet, så har jag det definitivt nu! Jag har ju själv tyckt att magen inte växt något speciellt de senaste veckorna, vilken den gjorde rätt markant den första delen av andra trimestern. Men nu är det som att all tillväxt står still…

Kan man kräva ett ultraljud för att lugna sin oro?

Men om något skulle vara på tok… det finns inte mycket man kan göra åt det i nuläget. Min värsta farhåga är ju att tvillingarna inte lever eller att en av dom råkat ut för VTS eller MA. Då finns det absolut inget att göra. Sen har vi ju oron över hälsan. Det finns ju så många saker som kan gå fel vid en graviditet och bortsett från missfall så är väl havandeskapsförgiftning näst vanligast? Jag vet inte om det är så, men det skrivs ju mycket om det, så rätt ”vanligt” borde det vara. Då kan man ju förhoppningsvis göra något, men då krävs det ju också att man upptäcker det och inte tolkar några av varningstecknen som graviditetssymptom. Läser jag på lite om symptomen för havandeskapsförgiftning så kan jag bocka för flera symptom, men är det ens någon idé att kontakta sjukvården? I det här landstinget verkar ju lösningen på allt vara Alvedon och vila – om man ens får någon respons alls!

Och för den delen så vill jag ju inte vara den som ropar varg…

Men hur som helst så ringde jag MVC igår morse och fick ett talsvarsbesked att jag skulle bli uppringd 11.35. Nästan exakt på klockslaget ringde en man och presenterade sig som barnmorska. Jag förklarade lite snabbt att jag är väldigt orolig för att jag knappt känt några fosterrörelser alls de senaste dagarna, har stickningar i magen och det känns som magknip och värsta träningsvärken i magen till och från. Och dessutom det där med att det känns som nervryckningar på livmodertappen. Han var väldigt förstående över min oro, tog mitt personnummer och sa att han skulle gå in personligen till min barnmorska och säga till henne att ringa, vilket hon då skulle göra under förmiddagen, för jag skulle ju inte behöva gå omkring och oroa mig. Något telefonsamtal fick jag aldrig… 🙁

Jag får göra ett nytt försök på måndag och ska försöka få tag på numret till SMVC istället. Kanske att dom agerar snabbare och tar mer allvarligt på min oro så att jag får komma på en undersökning. Ny barnmorska vill jag definitivt ha i alla fall. Oavsett! Nu är det för mycket brister med den jag har, och 4-5 månader till av denna total brist på… kunskap och omvårdnad. Nej, det har jag ingen lust med och jag tycker inte att man ska behöva ”stå ut” med det heller. Barnmorskan har verkligen noll koll som det verkar. Upplyser inte om tidsgränser, säger helt felaktiga saker (som SMVC motsäger), återkopplar inte på varken mail eller telefon. Hur ska man orka det under resten av graviditeten? Det är ju tillräcklig påfrestande, både psykiskt och fysiskt, som det är.

Det känns som att jag tjatar hål i huvudet om det här med min oro, men det är ju ändå något som finns i mina tankar större delen av det vakna dygnet. Och efter all ångest, tårar och att till slut ha kommit till beslutet att ta steget jag aldrig i mitt liv trodde jag skulle ta…. att bli mamma. Jag skulle nog gå sönder totalt om jag skulle förlora barnen nu.

Kommentera