Räddhare

Nu tror jag att även Damien har kommit in i den där rädd-för-andra-människor perioden. Kevin har ju passerat den sedan länge, men igår gav Damien ett tydligt tecken på det.

Igår hade jag besök här och karl passerade bakom Damiens stol för att sätta sig på köksstolen bredvid. I samma veva så började Damien skrika som en stucken gris, så jag trodde det gjorde ont nånstans, att det kanske nöp till eller att hans fot eller nåt klämdes då mannen fick flytta lite på Damiens stol för att komma förbi.
Eftersom att Damien inte ville tröstas i stolen, så tog jag upp honom och satte honom i mitt knä. Då blev det bra efter en stund, men lite svårare för mig att dricka kaffe med en liten bäbis som vill riva och slita i allt och ålar omkring som en mask och flaxar med armarna som en väderkvarn. Så jag satte tillbaka honom i sin stol och bara en blick mot mannen så blev det storgrin igen. Han satt ju flera decimeter ifrån och tittade inte ens på Damien, men det var rätt tydligt att han blev rädd för honom.

Stackarn…

Båda har börjat blivit väldigt mammiga den senaste veckan och värre blir det. Pojkarna som inte haft några större problem att somna själva vill nu vaggas i min famn för att somna. Lite svårt då med en famn och två bäbisar :/
I går kväll var Damien så grinig att jag inte kunde ha honom i spjälsängen för att han hela tiden väckte Kevin. Jag vet inte vad han håller på med, men han plockar ur sin egen napp hela tiden och i samma sekund blir han superledsen, som om det vore nån annan som snott nappen för honom. Hm… knepig unge 🙂
Hur som haver… jag fick lägga honom i min säng, men inte heller då ville han somna, så han låg på mage över min mage och kollade på TV tillsammans med mig. Då gick det bra att somna. Med ansiktet rakt ner i min mage. Hahahaha.
Ikväll var det istället Kevins tur att få sova i mammas säng. Båda pojkarna låg i spjälsängen och Kevin var verkligen supertrött och höll på att däcka flera gånger. När han är i just det stadiet så är han väldigt ljudkänslig och blir rädd för plötsliga ljud. Vaggvisor, TV och sånt går bra, men inte om jag skulle hosta till, nysa eller, som ikväll, Damien skulle sätta igång och snacka rätt vad det är. Han är rätt högljudd när han ”pratar” och nästan skriker ut ’Ää, Ää’. Så det var ju omöjligt för Kevin att somna. Så är han ljuskänslig också när han ska sova. På dagarna har jag inte rullgardinen nere, men Kevin fixar mörkret själv han! Han använder både snutten och en teddypläd som han drar över huvudet och så vänder han sig in mot väggen. Gullplutt!!!

Kevin fick då vyssjas till sömns i min säng, så att han fick lugn och ro. Det gillade ju inte Damien som tröttgnällde och skrek om vartannat i barnrummet. Men jag fick helt enkelt ta en i taget och Damien fick vänta den här gången. Det är väl inte mer än rätt. Det är ju nästan alltid Kevin som får vänta och kommer i skymundan då han är mer accepterande och medgörlig och inte skriker och gnäller lika mycket. Eller det var så i alla fall. Nu tror jag nog det har börjat jämna ut sig lite på den delen.

Men över lag så har jag väldigt snälla pojkar. Dom leker oftast snällt för sig själva så att jag kan tvätta, diska och plocka undan och är man på affären eller och shoppar säger dom sällan ett knyst utan sitter bara där med uppspärrade ögon och tittar sig nyfiket omkring, och så på mamma då också såklart 🙂
Bilåkning är det heller inte några problem med, såvida dom inte är övertrötta eller hungriga, för då blir det skrik och gnäll som heter duga, men för det mesta sitter dom där tyst och leker eller somnar.
Idag när vi var ute och åkte bil så märkte jag att dom upptäckt spegeln som sitter i mitten i baksätet. Jag stod och studerade dom ett tag från utsidan och dom kollar faktiskt i spegeln för att se sin bror och så pratar dom lite med varandra. Åh! Vad jag älskar dessa små varelser. Dom är ju så underbara så att man håller på att gå åt ibland!

Och nej… Karlen var inte mer intressant än att det var en bekant (för den som nu trodde nåt annat) 🙂

Kommentera