Rörd

När jag sitter i bilen på väg hem från jobbet om dagarna har jag ett stort leende på läpparna och är alldeles varm i kroppen. Jag sitter och tänker på mina barn som jag är på väg att hämta från dagis.

Jag tänker på små gester dom gör, deras uppsyn, deras skrattande lekar tillsammans… Ja, tusen olika små saker och det gör så att jag nästan spricker av kärlek till de små.

Jag har två små bröder. Det är två år mellan dom. Jag kommer så väl ihåg när dom var små och den äldsta alltid var den som gav med sig och lät lillebrorsan få sin vilja fram. Den yngsta var mest envis och skrek i högan sky när något gick emot honom. Jag ser detta även i mina barn. Kevin är den envisa som vet vad han vill och Damien är den omtänksamma.

Jag blir nästan rörd till tårar ibland när jag ser Damien gå och hämta snuttefilten åt sin gråtande bror, ta upp och ge mig något som jag tappat eller ska krama och gosa med Kevin.

Damien brukar för det mesta vakna först och varje morgon frågar jag ”vart är Kevin?”. Damien skiner upp och pekar in mot barnrummet och skriker glatt ”Där!!” Och ålar sig ner från min säng för att springa in till Kevin.

Det är så fantastiskt att se dessa små liv. Jag är verkligen lyckligt lottad att ha fått dessa underbara barn.

Kommentera