Så osmidigt

Hade man planerat ett barn så hade nog ett vårbarn varit att föredra. Det där med att gå med magen i vädret och väga bly under högsommaren är väl kanske inte det roligaste, men jag har nu upptäckt en annan sak som är ännu mer besvärligt med att ha stormage på sommaren… Den är i vägen när man ska… euhm… fixa bikinilinjen. Hahahaha.

Vilket jäkla bestyr jag hade och då är jag inte speciellt stor än! Det är ju inte bara det att den är i vägen. En ”fläskmage” går ju liksom att skjuta undan lite, men där här är ju som att ha en fastklistrad ballong på magen. Hur man än bär sig åt så är den i vägen. Man ser knappt ingenting utan får gå på känsel… inte det klokaste när man har en rakhyvel att arbeta med. Och visste jag inte bättre så skulle jag tro att tvillingarna jäklas med mig också genom att göra mig illamående så fort jag böjer lite på mig. Det känns som att jag svalt en vattentunna som far omkring där inne.

Och vad gör man åt det här problemet egentligen? Ska jag ringa upp pappan och fråga om han kan hjälpa till? Det vore nåt det… ”Jag vet att du avskyr mig värre än pesten, men kan du vara gullig att hjälpa mig att ansa lite? Det är ju liksom ditt fel att det att jag inte klarar det själv längre…” ?? Hahaha.

Jag förstår mindre och mindre de som säger att graviditeten är så underbar. Inte nog med krämpor och graviditetssymptom (vilket jag förvisso, peppar peppar, besparats från de mesta), men jag går omkring och är orolig mer eller mindre varje vaken minut. Känner jag dom inte så blir jag orolig över att dom inte mår bra eller kanske inte ens lever. Känner jag att det rör sig i magen är jag ändå osäker på om det är tvillingarna jag känner eller om det är gaser och nervryckningar eller nåt. Och om det nu är fosterrörelser jag känner… hur kan jag veta att det är båda två som sprattlar där inne?

Nä, usch… krämpor och oron är inte alls något roligt och värre lär det ju bli… 🙁

Kommentera