Såå jobbigt!

I flera dygn har jag bara haft en sak i mina tankar…. vad fasiken ska jag göra? Jag argumenterar med mig själv fram och tillbaka hela tiden och resonerar om vad som är bäst för alla.

Min kära syster vet om situationen och försöker verkligen vara så opartisk som hon kan i att ge mig råd och stöd, och hon sa något som verkligen fastnade… ”Strunta i vem pappan är för en stund och tänk inte på dom konsekvenserna. Vad skulle du då gjort?” Min tankar har ju mest handlat om honom och de konsekvenser vår vänskap och hans framtid skulle få, om jag behöll barnen. Pappan har ju sagt att jag måste komma fram till beslutet på egen hand, så då är ju det mest rimliga att även bara ta hänsyn till mig för att komma fram till ett beslut.

Ser jag enbart till min egen skull… visst skulle det vara en oönskad förändring och ställa till både det ena och det tredje i mina livsplaner. Men blir jag slungad in i en ny situation vet jag ju även att jag kommer att anpassa mig. Så visst… oväntat och besvärligt, men inte omöjligt. Så den praktiska delen är ju lite hugget som stucket och ger mig egentligen inget konkret.

Ser jag till min känslomässiga del. Ja, det är väl lite samma där också… Först och främst är det enormt sårande och jobbigt att min bästa vän inte finns vid min sida under den här tiden när jag behöver ta ett livsavgörande beslut. Speciellt när han dessutom är en del i situationen. Men det åsidosatt….  Det finns många andra känslomässiga bitar i det hela. Främst då att ha två liv som växer i magen och redan är så pass utvecklade att man kan se att det faktiskt är små bäbisar där inne… en del av mig. Bara tanken av att behöva stanna deras små hjärtan och sedan föda ut två små varelser på dryga decimetern. Tårarna rinner hejdlöst när jag tänker på det! Och det är just den här delen som känns så fruktansvärd och ska jag vara ärlig med mig själv, så tror jag inte att jag skulle klara av att leva med det.

När jag tänker på den emotionella delen har jag beslutat för att behålla barnen. Med eller utan pappan! Sen börjar tankarna igen om hur opraktiskt det är för min egen del och hur mycket enklare livet skulle vara om jag inte hade några barn över huvud taget och återigen börjar jag vela fram och tillbaka. Men vilket väger tyngst? Det praktiska eller det känslomässiga?!

Då jag inte har pappan att bolla mina tankar och känslor med så vände jag mig till andra i liknande situation och jag fick en kommentar som gick rakt in i hjärtat…

Jag tror på att det finns en mening med allt. Du var med om ett jobbigt break up och behövde en vän, du blev gravid, inte bara med ett barn utan två, och att du nu är i vecka 13 tycker jag tyder på att dom där två som växer i din mage är menade för dig, det är ett jävligt svårt beslut, men när i håller dina barn första gången så lovar jag att du inte skulle ångra dig! Livet är inte slut för att man får barn, det är bara början på någon nytt! Och skit i din vän, han är ändå ingen riktig vän om han inte ställer upp i vått och torrt!! 🙂  Så slutsatsen av det här, behåll dina mirakel, tror du skulle ångra dig annars!

Jag vet inte om jag ska använda ordet ”tyvärr”, men det verkar mer och mer tydligt för mig, att det beslut och de konsekvenser som känns minst svårt att leva med för min egen del är att behålla barnen. Men hur berättar man för sin bäste vän att man tagit ett beslut mot hans vilja, ett beslut som kommer att påverka resten av hans liv? För även om han inte vill vara delaktig i barnens liv, och förmodligen inte i mitt heller, så kommer han alltid att veta…

Kommentera