Idag är det 6 dagar sedan de första vattkopporna poppade upp på Damien och nu är nästan alla skorpor. Det är bara en handfull kvar som sitter på handen och på pungen och snoppen. Dag 3-4 var det som gnälligast här hemma och Damien vaknade på nätterna och kunde vara vaken flera timmar och gnälla, men i natt sov han som en stock. Båda barnen sov faktiskt ända till 7.50! Jag fick mig en välbehövlig sovmorgon då jag vaknade av mig själv ungefär en kvart innan barnen vaknade. Härligt!
I onsdags kom en kompis hit några timmar för att sitta barnvakt så att jag kunde åka till jobbet och fixa det allra mest akuta. Hon har själv en äldre son som inte haft vattkoppor ännu, så hon tog ju risken att dra hem smittan till honom. Trots det ställde hon upp! Såna vänner är verkligen guld värda och det finns inte ord för hur mycket jag uppskattar hennes generositet.
Barnen hade varit jättesnälla hela tiden, men så snart jag kom tillbaka blev det gnäll och bråk och hängande i byxbenet på mig. Hur kommer det sig att barn gör så?! Straxt efter min kompis åkt hem så satte första hysset igång. Damien kastade ut en nappflaska genom den öppna balkongdörren. Vilket kast han måste gjort som inte bara lyckades kasta den inifrån och över balkongräcket utan även förbi uteplatsen och ner i rabatten. Fast det såg jag ju inte att han gjorde, så jag vände upp och ner på hela hemmet innan han ”erkände” vart han gjort av flaskan. Ganska fascinerande att så små barn minns och berättar vart dom gjort av saker. Även om jag fick dra det ur honom. Han måste ha förstått hur uppgiven, less och frustrerad jag var av sökandet 😛
Både jag och barnen börjar tycka att det är rätt trist att sitta instängda hemma vid det här laget. Barnen blir lätt rastlösa av för lite energiutlopp och jag är helt färdig av allt tjat och gnäll. Men då och då lyckas vi få till en stund då alla är nöjda och glada.
Barnen pysslar på med sitt och jag kan sitta bredvid med datorn och knappa lite för att hålla koll på vad som händer i världen utanför 😛
Men det blir oftast inga långa stunder dom sitter snällt och leker. På en dag kan leran, färgen eller kritorna åka fram fem-sex gånger. Det är såna saker som jag inte har framme så att barnen själva kan leka med i tid och otid. För inte sjutton skulle dom sitta snällt vid bordet och leka själva inte! De få stunder man behövt lämna dom ensamma i sin lek så har jag hittat lera under ytterskorna, kritor i vardagsrummet och målarfärg på dörrar och skåp. Så än så länge är det mamma som bestämmer och förvarar dessa kladdgrejer 🙂