Sjukhus och nattskräck

Igår var det återbesök hos ögonläkaren för att kolla upp den skelning hos Kevin som tidigare visat sig.

Nu var det ju inte fråga om skelning, vad läkaren kunde se, utan epikantus, eller falsk skelning som man brukar säga. Det är alltså när man har en bred näsrygg, vilket är vanligt hos barn, så att det ser ut som om man skelar.

Man behöver givetvis kolla upp misstänka skelningar, men ett enkelt sett att se huruvida det handlar om skelning eller inte är hur pupillerna reflekterar i ljus. Är reflexerna symmetriska, det vill säga att dom befinner sig på samma ställe i respektive pupill, då är det en falsk skelning. Men som sagt, misstänker du att ditt barn skelar ska du alltid låta en ögonläkare titta på barnet.

På återbesöket var jag djärv och tog inte med vagnen, vilket jag alltid brukar göra när det finns trafik eller folksamlingar. Från parkeringen, till reception för anmälan och sen vidare runt halva sjukhuset och en hiss till avdelningen… Jag blev positivt överraskad av att barnen snällt höll mig i handen hela vägen. När vi kom till väntrummet blev det dock andra bullar. Det skulle lekas med alla leksaker och pillas på allt. Dom sprang kors och tvärs över rummet som om dom hade myror i baken. Tur vi var själv där så att vi inte störde nån.

image

I undersökningsrummet blev det inte bättre. Ingen av barnen ville göra som läkaren sa utan skulle pilla på allt och var inte ett dugg intresserade av läkarens ficklampa eller att ens hålla still blicken i några sekunder, trots försök att locka med leksaker. Till slut hade i alla fall läkaren lyckats kolla pupillerna och fått barnen att peka på en 3D tavla. Där fick vi avbryta besöket för att bli kallade när dom blivit äldre och då kanske kunna slutföra testet.

Hela vägen tillbaka till bilen skötte dom sig exemplariskt igen och släppte inte mina händer för en sekund.

Nu till något helt annat…

Damien har fått nattskräck. Det har hänt vid några sporadiska tillfällen tidigare men senaste veckan har det varit varje natt och nästan exakt vid samma klockslag, cirka 2 Tim efter att han somnat.

Han vaknar gallskrikandes och reagerar inte när jag pratar eller håller om honom. Han sätter sig upp och skriker som om någon precis stuckit honom med en nål. Sen skriker han så i 3-5 minuter innan han somnar om. Sen sover han lugnt hela natten.

Det är hemskt att behöva se sitt barn så ledsen och inte kunna trösta, men det sägs att man inte kommer ihåg nattskräck eller ens är medveten om vad som händer. Det är därav rätt lönlöst egentligen att försöka prata och trösta, men det är ju en förälders instinkt att göra när ett barn är ledset. Tröstande kan även förvärra nattskräcken så det rekommenderas att man låter barnet vara ifred, men under uppsikt. Hur lätt är det då?! Speciellt när man har ett till barn som sover bredvid som man inte vill ska vakna. Man vill ju både trösta och tysta. Men som tur är har han ännu inte väckt Kevin.
Nattskräck går över av sig själv och är inte farligt. Däremot kan man behöva säkra omgivningarna om barnet även börjar gå i sömnen. Det ska tydligen vara ärftligt, men jag vet bara att jag pratat och gått i sömnen som barn, inte haft nattskräck. Fast det kanske är sömnstörningar i sig som är ärftliga? Fast å andra sidan… Dom har ju arvsanlag från ytterligare en person 😛

Kommentera