Sluta bråka!

Just det säger jag fler gånger per dag än jag kan räkna… ”Sluta bråka”. Tiden som är nu, vid 20+ månader, är den värsta hittills och jag hoppas verkligen att den går över snart, för jag bryter snart ihop!
Men jag vet också att jag inte är ensam. I tvillinggruppen jag är med i så har var och varannan samma problem som mig… Två barn som är i luven på varandra konstant, gör allt tvärtemot vad dom får, inte lyssnar på tillsägelser, gnäller och skriker nästan all vaken tid och är rent utsagt förjävliga. Trots är bara förnamnet!!

Barnen klättrar upp på allt, drar ut varenda låda – även dom med barnspärrar på, drar ut sopor över hela hemmet, tar sönder, slår och kastar allt dom kommer åt, slår varandra och mig både med händer och leksaker, drar i håret och nyps med naglarna inborrade i skinnet, stjäl varandras saker – även om det finns en till exakt lika dan, slår på fönsterrutor, drar ut kablar, flyttar omkring på möbler… you name it! Oavsett vilket hyss du tänker på så kan du vara så säker på att dom redan gjort det.  Och så har dom ingen som helst hum om vad rädsla eller fara är. Dom vill ju så gärna göra allt själv och så även gå i trappor, stänga dörrar även om nåt finger är emellan och använda porslin istället för plast. Det är ju en del av barnens utveckling att se på, och härma, de vuxna. Men när man har två (eller fler) barn, så härmar dom även varandra. Så när ena gör något hyss så tar det inte mer än några sekunder innan nästa försöker sig på samma sak – även då mamma nyss stått och gapat ”Ajjabajja! Sluta nu! Inte röra!” så att hon blivit hes.

Så får man det goda rådet att låta barnen vara ute mycket. Det gör dom gott och dom gör av med massor av energi och blir trötta. Jo, eller hur?! Ute springer dom åt varsitt håll. Så där försöker man snabbt välja mellan att springa ifatt den som är på väg mot en nedåtgående trappa eller den som är på väg ut på en gata. Den som håller på att stoppa en fimp i munnen eller den som hittat en rykande brun hög på backen. Och när man försöker samla ihop dom två så blir dom lika lelösa som en säck potatis. Dom slänger sig ner på marken och försöker man lyfta upp dom så stretar dom emot, vilket resulterar i att ena hänger hängs min midja där jag går böjd som ett C med höften utskjuten åt ena hållet för att försöka hålla kvar ungen i greppet och den andre halvt släpandes i sin arm där han ömsom sparkas och skriker och ömsom tar ett steg eller två.

Jag är så fruktansvärt less på att skrika och gapa på dom. Att prata lugnt och sansat vore ju bättre, men då kunde jag lika gärna sätta mig och prata med en dörr. När jag ryter i så får jag ju en reaktion från dom i alla fall. Oftast ett hånskratt eller så springer dom iväg och sätter sig i soffan eller i sängen som små gudabarn och tittar oskyldigt som att ”jag har inte gjort nåt”. Och så har vi dom där gångerna som gör att man har lust att kasta ut dom genom fönstret – när dom skyndar sig för att göra färdigt hysset innan jag hinner fram för att stoppa dom.

Skillnaden mellan att ha två barn i olika åldrar och tvillingar (eller fler) är att man har samma period som inträffar vid samma tillfälle. Låt oss säga att jag hade haft ett år emellan barnen. Då hade ena varit 1 eller 3 nu. Vid ett års ålder tar dom sig sällan långt på egen hand och har förmodligen precis börjat stappla sig fram. Vid 3 har kanske treårstrotsen satt in, men dom kan kommunicera vad det är dom vill och dom förstår mer vad man säger åt dom. Vid tre har dom kanske slutat att slänga tallriken med mat över hela köket och rakt in i en vägg. Dom har lärt sig att gå i trappen själv och att man inte ska ta av sig en bajsblöja och leka och kladda med bajset i hela hemmet. Så till er föräldrar som har tätt mellan era barn – det är inte samma sak och det är inte jämförbart med vad vi tvillingföräldrar går igenom.
Nu säger jag inte att vi generellt sett har det värre utan att vi har det annorlunda. Vi kan inte lära ett barn i taget utan måste lära båda samtidigt. Vi har alltid två barn i samma utvecklingsperiod samtidigt. Vi har två barn som behöver samma rutiner samtidigt. Men det här är inte alltid till en nackdel – vi gör ju allt samtidigt och har det sedan gjort. När denna hemska period som är nu är över så har jag inte ett barn till som väntar på att komma in i den så att jag återigen får börja skrika ”Ajjabajja! Sluta nu! Inte röra!”…

hyssungar

Lämna ett svar