SMVC & beskedet

Igår blev en händelserik dag – minst sagt!

I förrgår fick jag en tid till Specialistmödra och jag erbjöd pappan att följa med på besöket som då var igår förmiddag. Han svarade med att han inte visste om han skulle ha tid så han hade mycket på jobbet, och en timme innan det var dags så meddelande han att han inte skulle ha möjlighet att följa med.

Jag åkte till sjukhuset och på utsatt tid kom läkaren och hämtade mig och visade mig in i ett mörkt undersökningsrum. Han anvisade mig att lägga mig på britsen mitt i rummet, vilket jag gjorde. Jag visste ju vad som skulle hända och drog ner byxorna en bit och tröjan upp. Efter att läkaren lagt på en skyddande pappersbit runt byxkanten så klickade han ut lite gel på magen. Sen gick det fort. I samma sekund apparaten lades mot min mage lystes en stor monitor framför mig upp och ultraljudsbilden visades klart och tydligt. Från sin egen skärm pekade och förklarade läkaren var det var jag såg, och även om mycket var otydligt för mig, så var vissa bilder helt klara över vad det var jag såg. Efter en snabbkoll mellan de två fostren började han undersöka ett av dom i taget.

Han mätte olika kroppsdelar, kontrollerade hjärtslag och blodflöde, beskrev vad han tittade på och kommenterade fostrens små egenheter dom hade för sig. Den vänstra, som läkaren härefter kommer att kalla för nummer 1, då den låg lite längre ner än den högre och som det ser ut idag, kommer ut först, den var något mindre än den högra och verkade väldigt kameraskygg. Den låg svalde vatten och såg jätterolig ut där den hoppade till för varje gång den svalde. Den högra visade gärna upp sig och läkaren fick väldigt fina bilder över den lilla. Den låg och såg på tummen och sprattlade till titt som tätt.

Både fostren såg hälsosamma och normala ut och skiljeväggen mellan dom var tjock, vilket då är en stor fördel i graviditeten. Moderkakan (eller vad det nu var han sa för grej) låg högt upp i magen, vilket också var bra då inget skulle vara i vägen vid förlossningen.

Det var verkligen en häftig upplevelse att se de små liven där inne. Jag skulle vilja ha en sån där apparat hemma så jag kan kolla till dom emellanåt vad det är dom pysslar med därinne. Hahaha.

Men efter det här var det totalt omöjligt ens överväga att ta bort fostren. Jag såg ju klart och tydligt att det var bäbisar där inne. Näsa, mun, fingrar, tår… ja allt syntes. Till och med könen på de båda 😉

Läkaren frågade om jag ville göra fostervattenprovet, men jag avböjde. Jag kände dels att missfallsrisken är för hög och dels det moraliska dilemmat man skulle ställas inför om det visade sig att en av dom hade kromosomförändringar. Vad skulle man göra då?! Jag skulle ju inte ha möjlighet att abortera bara ena barnet utan då skulle även det friska barnen tvingas aborteras om jag valde den vägen. Nej, jag skulle inte klara av det beslutet. Och utifrån ultraljudet såg allt bra ut så jag valde att hellre senare ta den smällen om det skulle visa sig bli så, när jag inte längre hade något val, än att nu riskeras sättas i det svåra beslutet.

Det är ju strikt policy i länet att inte avslöja den detaljen för de blivande föräldrarna, något som varit en stor besvikelse för mig. Men läkaren frågade mig om jag ville veta och självklart ville jag det!!! Jag vet inte varför, men något inom mig visste redan svaret på det och nu fick jag ju bekräftat att det också var så. Jag är ju även medveten om att det kan vara fel, så jag får ju vara beredd på att det inte är det eller de kön jag förväntar mig på barnen. Och det var även något som läkaren upplyste mig om.

Jag känner så väl omhändertagen av all personal på SMVC så jag bara vill jubla av glädje över dessa fantastiska människor jag kommer att ha med att göra de kommande månaderna. Barnmorskan som har egna tvillingar gav mig en hel del tips och råd och sa att vi kommer att få prata massor om det här framöver. Så skönt det kändes! Att få prata med en erfaren barnmorska som visste vad sjutton hon snackade om då hon gått igenom allt det här själv också.

Men dagen var inte bara guld och gröna ängar. Jag var ju även tvungen att berätta för pappan vad jag beslutat, och den delen kändes så fruktansvärt jobbig. Jag misstänkte att han skulle blir rätt rasande över vad jag beslutat och framförallt förtvivlad, rädd och ledsen. Jag ville verkligen inte behöva göra så mot min vän. Jag vill ju absolut inte ställa till i hans liv. Men han måste ju få veta…

Jag skickade ett sms till pappan om att jag var färdigt på sjukhuset. Efter jobbet kom han hem till mig och vi började med att prata väder och vind säkert en timme innan han till slut kläcker ur sig.

– Hur gick det idag då?

– Jag valde att inte göra fostervattenprovet i alla fall, sa jag och fortsatte sedan med att berätta lite snabbt om undersökningen och avslutade med att säga att det efter den här upplevelsen skulle bli jäkligt svårt att göra abort.

Jag tyckte att mitt beslut hade framgått med detta men pappan svarade förstående med

– Nej det är ju aldrig lätt att göra abort. Det kan jag inte tänka mig att det är för någon och det är klart att det kommer att bli jobbigt ett tag efter det. Och det blir ju jobbigare att göra abort ju längre tiden går.

Jag insåg att han inte förstått det finstilta i det jag sa och fick förtydliga mitt svar.

– Jag är hemskt ledsen, men efter det här så kan jag bara inte.

Jag fick upprepa meningen ytterligare en gång och jag kunde riktigt se paniken stiga i honom och hur han ögon tårades. Det var så fruktansvärt hjärtslitande. Jag kände mig som världens hemskaste människa på hela jorden och jag kunde inte göra något för honom. Jag kan helt enkelt inte göra abort bara för att det är det han vill. Hur gärna jag än skulle vilja göra honom till viljes så var det omöjligt för mig utan att förlora mig själv och med största sannolikhet ångra mig resten av livet. Och att leva med sådan ånger skulle jag aldrig klara… Kosta vad det kosta vill, men jag kan bara inte kompromissa mig själv för någon annan.

Den första reaktionen som sedan kom ur honom var

– Du inser nog inte vilket jävla helvete du ställer till för dig själv. Du inser väl att du aldrig kommer att hitta någon man nu om du gör det här och du kommer aldrig att få något familjeliv.

Jag trodde verkligen han skulle resa sig upp från stolen och åka hem. Men han satt kvar…

Det var stundom tyst, stundom bytte han samtalsämne och däremellan kläckte han ur sig tankar, känslor och funderingar om vartannat.

– Jag tycker du gör fel, men det behöver jag ju inte berätta för dig. Det vet du ju redan vad jag tycker. Vad kommer att hända nu då? Kommer det att dimpa ner ett faderskapstest?

– Jag vet inte, svarade jag ärligt, jag tror att det är du som måste begära ett sådant.

Varannan mening han sa var i förtvivlan och desperation, varannan var åt det mer praktiska hållet.

– Jag förväntar mig inget som helst ifrån dig och det hoppas jag att du vet, fortsatte jag.

– Vad händer mellan oss nu då? Även om det skulle fungera att behålla vänskapen nu, så kan ju ingen av oss veta om det skulle fungera efter i höst.

– Nej, ingen av oss kan ju spå i framtiden. Men hittills har vi ju lyckats att undvika situationen och kunnat separera de olika förhållandena vi har till varandra. Och det finns ju inget som säger att vi inte skulle kunna göra det i fortsättningen.

Det var mycket funderingar han kom med… Vad skulle jag säga till barnen? Det var ju skit för dom både att få veta att deras pappa skiter i dom eller alternativet att inte få veta vem pappan är alls. Hade jag verkligen tänkt igenom det här? Det verkade som att jag inte hade en aning om vad som väntade. Insåg jag hur det här ställde till det för honom på alla sätt och vis?

– I det här kuvertet, sa jag och pekade på ett vitt kuvert som låg på köksbordet, ligger ultraljudsbilderna och jag vet även könen på barnen om du vill veta.

– Nej, det vill jag inte, fick jag till svar.

Jag visste väl redan i förväg att han skulle svara så, men jag tyckte ändå att jag borde erbjuda det. Det är ju trots allt hans barn och jag anser han har rätt till all form av deltagande han själv är villig till.

Efter dryga timmen reste han på sig och ville hem för att börja bearbeta det här. Samtalet hade gått bättre än jag förväntat. Han var mycket mer lugn och sansad även om första reaktionen varit i ren ilska.

När han gått ut genom ytterdörren ringde jag min syster för att berätta hur samtalet gått och sa att jag förväntade mig en försenad reaktion från pappan där alla känslor skulle välla ut. Så rätt jag hade…

Efter samtalet till syster så ringde jag min pappa för att berätta vad jag beslutat. Jag vet att han försöker vara stödjande men han vill ju också mitt bästa och vill försäkra mig om att jag tänkt igenom situationen. Pappa visar inga tveksamheter till att jag är kapabel till att ta hand om barnen ensam. Inte det praktiska och känslomässiga i alla fall. Utan det enda bekymmer han egentligen har är det ekonomiska och hur det kommer att fungera för mig med två barn.

I slutet på telefonsamtalet med min pappa ser jag att ett mail poppar upp från barnens pappa och det högg till i hjärtat på mig. Jag var så säker på att all hans förtvivlan, ilska och frustration nu skulle komma ut.

Och jag hade rätt…

Jag svarade så lugnt och pedagogiskt jag kunde att jag förstod hans reaktion och allt jobbigt han går igenom just nu och att jag fanns här för honom för att vara hans bollplank och ge svar på hans frågor.

Jag fick några korta mail till efter det med några arga kommentarer och tankar men valde att inte svara på dom.

Han behöver tid för att bearbeta detta. Trots det förväntar jag mig inte alls att han kommer att ändra sin åsikt eller inställning. Men jag vet hur jobbigt jag själv hade med alla tankar och känslor den första tiden efter graviditetsbeskedet och att det tar tid att bearbeta chocken och för situationen att sjunka in. Först därefter kan man börja tänka mer rationellt på situationen och hur man ska hantera den på bästa sätt. För man sitter på pottan oavsett om man vill eller inte och på något sätt måste man hantera den. Han kan välja att lägga hela situationen bakom sig och enbart tänka på sig själv som en ”ofrivillig donator”, som han själv uttryckte det, eller inte tänka in sig själv alls i den här situationen. Eller så kan välja att ta ansvar för den situationen han faktiskt var med och skapade. Det är ju klart att jag vill att han på något sätt kommer att ta någon form av ansvar, men inget jag begär eller förutsätter att han kommer att göra.

Det valet måste vara hans. Helt och hållet.

2 thoughts on “SMVC & beskedet

  1. Hej. Jag har precis hittat din blogg och lagt till den som en favorit. Jag kommer att följa dig framöver och hoppas att du orkar hålla bloggen levande även efter att bebisarna föds. All eloge till dig som har vågat ta steget och behålla dina små. Du resonerar så logiskt, tydligt och klokt att jag tror att du kommer klara av att vara en alldeles underbar mamma åt dina små. Jag hoppas även att ”strutsen” tar förnuftet till fånga och inser att det som händer är troligen det STÖRSTA som kommer att hända i hans liv! Förr eller senare kommerhan nog att inse det…

    1. Vad roligt att du gillar vad du läser här 🙂
      Jag ska göra mitt bästa för att hålla igång denna blogg, både för mig själv och för mina läsare.
      ”Strutsen” har barn sedan tidigare så faderskap är inte okänt och nytt för honom. Vilket gör att jag tycker det är ännu mer konstigt att han inte vill vara delaktig för fem öre i dessa barn eftersom han vet vad det handlar om. Dom är ju liksom en del av honom resten av livet vare sig han vill eller inte…

Kommentera