Ibland kommer utvecklingen hos de små smygande, så man kan egentligen inte riktigt säga när en sak hände.
Ta det där med första leendet exempelvis. Första leendet fick jag samma dag pojkarna föddes, men det var ju inte ett svarsleende. Så hur kan man vara 100% säker på när första svarsleendet är. Att man får ett leende när man busar med barnen kan ju vara ren slump… eller ett faktiskt svarsleende. Men man vet ju inte med säkerhet egentligen. Inte förrän att det hänt några gånger.
Kevin har ju kunnat vända sig från rygg till mage och tvärtom bra länge nu. Damien försöker inte ens! Han gnäller frustrerat och väntar på att mamma ska vända. Latmasken 😛 Hahaha.
Däremot är han jättestark i armar och ben och var mycket tidigare att hålla upp huvudet i ryggläge än var Kevin var. Damien kan stå upp och bara hålla i mina fingrar och kan till och med ta några steg emellanåt. Nyporna är verkligen starka hos den grabben (vilket kanske inte är så skönt när han ska klämma och känna på ansiktet) och han har i flera månader kunnat greppa tag i mina fingrar och dras upp från liggande till sittande utan att tappa greppet.
Och när jag nu är inne på sittande… Damien klarar nu av att sitta i 10-15 sekunder alldeles själv (när han är på det humöret i alla fall 😛 ), något som också kommit smygandes 😀 Men det är till att hålla kollen för helt tvärt kan han rycka till och tippa.
Duktigt Damien
Farmor älskar dig..