Vid förra ultraljudet hade ju ena tvillingen växt om den andra med ungefär 200 gram och läkarna funderade över om det kunde bero på att ena tvillingen var mer känslig för socker än den andra. Det är ju mycket energi i socker så foster som får mycket energi växer ju snabbare än om den inte får det. Rätt logiskt… hahaha
Även om mitt blodsocker varit helt okej, så ville man göra en glukostbelastning. Det vill säga kolla så att min kropp tog upp sockret ordentligt så att jag inte la på mig massa sockerdepåer. Eller vad det nu var dom sa…
Jag hade egentligen tid för MVC besök i måndags, men semesterersättaren för min ordinarie BM ringde och frågade om det gick bra att skjuta detta till på tisdagen istället då det var fler som skulle göra glukosbelastning då och det tydligen var enklare och smidigare att ta flera patienter på en gång.
I tisdags var jag då på Mödravårdscentralen…
Jag fick inte äta eller dricka något från midnatt kvällen före, och med tanke på att jag äter konstant numer så var jag skapligt hungrig när jag kom dit.
Jag kan gå upp klockan ett på natten och göra mig pulvermos och äta direkt från kastrullen eller värma några matrester från kylskåpet om jag har det. Vaknar ju var tredje timme eller så. Antingen för att jag har halsbränna, armar och fingrar domnat bort, är kissnödig eller för att jag helt enkelt sover dåligt. Och då brukar jag även känna att jag är lite småhungrig så att det slinker ner något innan nästa 3 timmars sovpass.
Ett stick i fingret och koll av blodsockret när jag kom visade 6,nånting. Även järnvärdet testades och hade sjunkit ytterligare. Jag började på 168 vid första MVC besöket och var nu nere på 102 – trots att jag numer äter järntabletter (normalt värde är 120-150). 🙁
Blodtrycket togs också och det var lågt, precis som det brukar, fast lite lägre än tidigare gånger. Men lågt blodtryck är ju tydligen ingen fara.
Sen var det dags att dricka sockervatten… I en sån där vit engångsmugg hällde barnmorskan upp, vad som såg ut som, vatten från ett litermått med en visp i. Detta skulle jag nu få i mig. Jag som har svårt att svepa dricka som jag faktiskt tycker om, när jag inte är törstig.
En klunk, och sen kom kväljningarna. Hur sjutton skulle jag få i mig ett helt ”glas” av detta äckel. Pissljummet vatten som var lite trögflytade på grund av allt upplöst socker däri.
– Du kan få ha citron i om du vill, sa barnmorskan och gav mig en stor förpackning pressad citron. Du vet en sån där plastcitron man kan köpa på affären, fast den här var 5 gånger större.
Jag hällde i säkert 2 matskedar i den där lilla muggen, och även om det fortfarande var sliskigt som sjutton så blev det ändå mer drickbart. Som översockrad lemonad ungefär. Det tog mig säkert 3-4 minuter att få i mig äcklet ändå.
– Klar! utbrast jag, stolt över mig själv.
Barnmorskan kom då och fyllde på muggen med ännu mera äckel! Tydligen räckte det inte med en mugg, utan det var väl runt en halvliter eller så som skulle ner.
Jag svalde, kväljdes, hällde i mer citron, svalde, kväljdes, svalde… ja, så där höll jag på. De andra två gravida kvinnorna som satt där och också skulle genomgå glukosbelastningen hade redan druckit upp sitt äckel för länge sedan. Det tog mig nog 20 minuter längre än det andra att till slut få klockan startad. För när allt var uppdrucket skulle vi sitta där och titta i taket i 2 timmar. Ja, eller läsa eller vad vi nu ville göra. Men vi fick inte sova och vi fick inte gå omkring. Det hjälpte ju inte att man blev superdupertrött av sockervattnet heller. Jag är ju mest trött hela dagarna av att sova dåligt om nätterna och nu var det som att få ett sömnpiller till på köpet.
Klockan segade sig fram och det var nästan som på film när allt är knäpptyst och klockans tickande blir allt högre och högre och tiden går mer sakta och sakta.
Till slut pep i alla fall den ena kvinnans klocka så började det bli lite liv och rörelse igen och man tog den lilla energi man hade kvar till att glädja sig över att det bara var 20 minuter kvar tills jag blev ”frisläppt”.
Ett nytt stick i fingret visade 7,nånting, vilket var helt okej. Upp till 10 var bra värden. Jaha… då var det inte detta som det berodde på då att tvåan vill växa lite fortare än ettan. Inte för att jag förstår hur mina sockervärden kan visa huruvida ena eller andra tvillingen är mer känslig för socker eller inte. Även om jag skulle ha dåliga sockervärden så skulle det ju ändå bara vara ren spekulation att det är därför det beror på.
Jaja… nu är detta gjort i alla fall och dom kan utesluta graviddiabetes och sockersamling.
Efter det här märkes det att det var semestertider och det inte var min ordinarie barnmorska jag hade att göra med…
Eftersom att jag fått min tid flyttad en dag av bekvämlighetsskäl, hade barnmorskan fått dubbelboka sig själv för MVC besök. En av de andra kvinnorna som gjorde glukosbelastningen, vilken också var en ordinarie patient till barnmorskan, och jag skulle nu, direkt efter, klämmas in på samma undersökningstid. Medan den andra kvinnan gick iväg med barnmorskan så fick jag röra lite på mig och även gå ut och ta lite frisk luft så att jag inte somnade på fläcken 🙂
Jag var tillbaka på en 10 minuter eller så, och satt sedan och bläddrade i en tidning i ytterligare 10 minuter innan det blev min tur. Nu gick det undan…!
Barnmorskan visade min journal på datorskärmen och de ackumulerade värdena från mina tidigare besök. Inget var onormalt, det enda oroade var ju att järnvärdet fortsatt att sjunka. Men det var inte så mycket att göra åt den saken. Sen fick jag hoppa upp på britsen och dra upp tröjan. Efter att ha pekat på vart barnmorskan kunde lokalisera bäbisarnas hjärtljud så hade hon snabbt mätt dom till 145 resp 158, eller nåt därikring. Helt normal och som det brukar vara. Magen mättes och hade växt en centimeter sedan förra gången. Men nu mäter ju alla olika, så min barnmorska kanske hade fått ett annat mått än vad den här fått.
– Vad liten du är! sa barnmorskan och syftade på min mage.
Liten?! Jo tjena! Hade jag haft en före-graviditeten bild att visa henne hade jag tyckt upp den i ansiktet på henne. Hon såg nog att jag såg lite störd ut över hennes påstående, så hon förklarade sig lite med att det kanske var lite förhastat att säga så, då hon inte träffat mig förut och alltså inte visste hur min kropp utvecklats.
Viktuppgång på sisådär 20 kg och får snart inte på mig ett enda plagg utan att det stramar och magen står rakt ut i vädret. Jag får ju knappt ihop morgonrocken ens! Liten…??! 👿
Ja, det var det besöket. 5 minuter efter att jag klivit in i rummet klev jag ut därifrån igen. Snacka om turbobesök!