Sömn

Woho! I natt var första gången pojkarna sov över ett mål. Eller natt och natt… det var 21/22 målet, men sov gjorde vi allihopa 🙂 Om det är för att dom håller på att ställa om sig eller om det är för att dom är snoriga, och då kanske mår lite dåligt och sover därav, det ska jag låta vara osagt. Men förvånad blev jag när klockan var straxt över 1 när dom började gnöla efter mat. Det tog ju några veckor innan dom ändrade sina mat – & sovvanor på natten från 3 timmar till 4-5, så än tänker jag då inte ta ut något i förskott och förutsätta att dom kommer att fortsätta hoppa över ett mål. Men ett litet jippi måste jag ändå få flagga 🙂

I går natt, alltså natten mot söndag, höll jag på att bli tokig. Grannen under mig, som flyttade in i augusti, är tvåbarnsförälder. Barnen är väl gissningsvis 3-4 resp 6-7 och hon verkar ha dom varannan vecka eller möjligtvis att hon inte har barnen varannan helg. Denna helg var då barnfri och hon höll en sjujäkla fest. Det var musik så hög att det nästan vibrerade i väggarna och skallrade i fönstren. Jag hörde exakt vilken låt som spelades hela tiden. Och dom skrålade själva med i sången också! Och det sprangs ut och in på deras lilla uteplats, så det var högt pratande människor och ännu högre musik så fort altandörren öppnades. Det är inte världens bästa isolering på fönstren här inte, och även om man inte har vädringsfönstren öppna, så hörs det precis som om dom skulle varit det.
Jag funderade på att ringa störningsjouren. Även om det är helg och även om klockan inte, vid det tillfället, passerat 23, så tycker jag ändå inte att man har rätt att vara hur högljudd som helst. I trapphuset jag bor i finns 6 lägenheter. I fyra av dessa bor det barn. Jag, grannen under och två till familjer. Fast ena har varannan helg, men det var just denna helg.
Jag kan förstå unga vuxna som drar igång högljudda partyn och inte tänker på att det finns grannar som kanske störs, men en småbarnsförälder?! Hur sjutton kan man vara så tanklös då??
Jag beslutade att jag inte ville ringa störningsjouren denna gång. Även om hon borde veta att det är lyhört, så kanske hon inte insåg hur lyhört. Jag funderade även på att ringa på dörren, men lät bli det också till slut. Även om jag stördes så sov pojkarna, om än lite oroligt, så jag ville inte förstöra hennes festligheter då det var första gången detta inträffade. Men jag ville för den delen inte att det ska upprepas.
Jag skrev en lapp med något i stil med att det är så lyhört att man hör grannarnas väckarklocka, så då kunde hon ju själv tänka sig hur väl musiken och ”allsången” hördes upp till mig och att jag skulle uppskatta att hon tog mer hänsyn i framtiden då hon, som förälder, säkert insåg vilka problem som uppstår med nattstörande grannar. Den gick jag sedan och la i hennes brevinkast framåt morgontimmarna.
Jag fick ingen ursäkt, men däremot blängde hon surt upp mot min lägenhet när hon gick ut med hunden på förmiddan.

Åter till ämnet sömn…

Barnets sömn brukar ju vara ett hett ämne bland småbarnsföräldrar. Det ska skrikas & jollras, det är natterror & magknip och tutten tappas stup i ett. Eller så är barnet helt enkelt inte trött bara.

Över lag måste jag säga att mina barn är lättsamma när det kommer till sömnen. Nattsömnen i alla fall. På dagarna sover dom nu oftast korta stunder på 15-30 minuter i taget och sällan samtidigt. Så är dom vaken en timme eller två och så sover dom en liten stund igen. Men dom har alltid varit duktiga nattsovare.

Efter 18 målet (eller där ikring), så läggs dom för natten. Ibland somnar dom direkt, ibland kan det ta till 20-20.30 innan dom somnat. Jag ligger bredvid i sängen och kolla på TV tills som somnat och går sedan upp och gör i ordning maten inför natten. Vid 21-22 är det matdags igen. Efter maten är det rapning, blöjbyte och sen läggdags igen. Nu stängs TV’n av och jag kryper ihop bredvid pojkarna. Oftast somnar dom om rätt snabbt, men ibland kan dom vara lite griniga när det blir becksvart. Speciellt Damien. Han gillar inte när det är helmörkt och har då svårare att somna om än Kevin. Kevin ligger närmast mig och sträcker ut en hand så att han känner mitt ansikte. Damien ligger precis bredvid sin bror och krokar arm om honom medan jag masserar Damiens fötter. Det tar oftast inte mer än en kvart innan båda somnat om.
Samma procedur upprepas vid 01-02 och igen vid 05-06. Efter morgonmålet brukar dom oftast somna om en stund. Speciellt om det blir vid 05. Men har det börjat bli ljust ute så blir det mest bara lite slummer. Kevin brukar ha lättast att somna om, men är han grinig så hjälper det att lägga honom på sidan. Då brukar han bli nöjd.
Vid 07 är oftast minst en av dom vaken och då blir det mys stund med liggamning. Förhoppningsvis slumrar den andre vidare tills att den förste slumrat om igen vid bröstet, så att jag kan ta nummer två och liggamma honom också.
Vid 9-10 är det matningen igen och med det börjar dagen. Och på dagen är det inte mycket rutiner inte.

Det finns väl egentligen inget rätt och fel när det kommer till sömnrutiner, annat än att spädbarn alltid ska sova på rygg då. Huvudsaken är ju att det fungerar för respektive familj.Just nu fungerar det väldigt bra för oss i alla fall, med det rutiner vi har. Ja, på natten då. På dagarna kan dom ibland sova bort hela dagen och inte vara vaken mer än 3-4 timmar per dygn, och ibland knappt inte vilja sova alls, och inte samtidigt heller. Men dagarna tar vi lite som det kommer än. Varje dag är så olik den andre just nu, och dessutom känns det lite jobbigt att behöva införa synkade rutiner. Är båda vakna samtidigt på dagarna blir det rätt jobbigt när man bara har två händer men två bäbisar som båda vill blir roade av mamma.

Det finns en hel del åsikter i hur man ska natta sina barn. Jag har inga åsikter om hur andra sköter sina nattningar, men personligen tycker jag att Ferbermetoden känns bäst, när det sedan kommer till att införa dagrutiner och när det börjar krånglas med nattsovningarna också. För visst kommer det göra det, förr eller senare.

Barn lär sig genom att studera andra och genom att upprepa saker. Om barnet för handen till munnen och får mat då och samma sak nästa gång, och nästa, så lär den sig till slut att ’Aha…det är så jag säger till att jag är hungrig’. Det är ju samma sak med allt dom lär sig, och så även sömnbeteendet. Dom har väl nån inbyggd reflex eller nåt att gnugga ögonen när dom är trötta, men ibland vill dom ju inte sova även om ögonen nästan går i kors på dom. Och vad gör barn då? Jo, dom skriker.

Här skiljer sig åsikterna en hel del vad man ”bör” göra. En del tycker att man absolut inte ska låta sitt barn skrika och då plocka upp den så den blir nöjd, glad och tyst. Jag tycker att man gör både sig själv och sitt barn en björntjänst genom att göra det. Dels så lär sig ju barnet då att ’Aha…skriker jag så plockar dom alltid upp mig’, och vilket barn vill inte leka och ha närhet hela tiden? Jag vill att mina barn ska lära sig att somna själva, utan att man behöver vagga dom till sömns, vara i rummet eller trötta ut dom på något sätt. Det tror jag man vinner på i längden och att barnen blir mer självständiga allt eftersom dom blir äldre.

När små barn sover så tittar dom till emellanåt för att ”kolla läget” och se så att allt är som det ska. Är omgivningen annorlunda än när dom somnade så kan dom lätt blir oroliga och rädda. Det är ytterligare en anledning till att jag vill att mina barn ska kunna somna själva. Annars blir det ju lätt att dom vaknar och blir övertrötta till slut, eftersom dom inte får sova lugnt och tryggt.

Det är det här som är Ferbermetoden. Att då lära barnet att sova själv. Man utför sina normala nattrutiner, lägger barnet och säger godnatt. Om barnet skriker så går man efter en stund in och klappar på och pratar lite med barnet, men man plockar inte upp det, och sen går man ut ur rummet igen. Allt eftersom dagarna går så förlänger man tiden innan man går in till barnet.
Det är så klart tufft att lyssna på sitt gråtande barn och instinktivt vill man plocka upp barnet och trösta det. Men jag tror att detta är bäst för barnet i längden. Att hellre ta några dagar eller veckor av skrik vid läggdags än att barnet ska ha sömnproblem flera år framöver.

Men som sagt… jag tycker inte att något är rätt eller fel eller har åsikter om hur andra gör, utan det här är vad jag själv tycker när det kommer till mina barn.

Och för den delen… som ensamstående med två barn så utövar jag ju Ferbermetoden vare sig jag vill eller inte. Jag har helt enkelt inte någon fysisk möjlighet att alltid plocka upp ett skrikande barn.

sleeping_beauties

Lämna ett svar